Dagens ord


Ansvar väger tyngre än frihet - Responsibility trumps liberty

22 apr. 2018

Hur höja lärares status?

Idag igen (Godmorgon världen): ”Vi måste höja lärarnas status! Höja lönerna!”

Så j-a futtigt!

Vad sägs om makt, frihet, respekt, handlingsutrymme, engagemang, autonomi, skydd, krav, mål...?

Och vad sägs om att bredda diskussionen till allt annat än lärare - befintliga och potentiella - som individer?

Nyliberalismen är helt bankrutt. Är det någon som tar löne- och incitamentssnacket på allvar längre? Ja, tyvärr. (Inte minst lärarfacken.) Och det borde vara helt diskvalificerande!

Snälla Public service - bevärdiga inte denna pseudofråga längre!

Och till dem som tror på, eller accepterar, eller bara inte reagerar på hur dum och desperat denna cirkus är: Vakna!

21 apr. 2018

Lärande


Hur ser du på lärandet? Hur lär vi människor? Skolan förefaller vara uppbyggd på tron att vi människor kan lära oss genom att någon annan "ger oss" kunskap (lärare som undervisar) som vi sedan förvaltar på olika sätt. Men stämmer det verkligen?




Vilken STOR fråga! Den får mig att fundera på om jag inte borde tänka igenom detta mer strukturerat. Det är ju faktiskt lite märkligt att jag, som lärare, inte har gjort det. Kanske återkommer jag längre fram.

Men jag inser också att det i så fall kommer att ta tid, så jag vill kort svara redan nu. Jag är rädd att jag kommer att göra dig (och kanske också mig själv) besviken...

Först och främst: Lärande kan, och bör, betraktas utifrån många olika perspektiv. Psykologiskt, sociologiskt, ideologiskt, institutionellt, praktiskt, filosofiskt... Jag har brottstycken av intuitioner och teorier från flera olika håll - och jag tror inte att de är riktigt koherenta eller kompatibla.

Jag är också osedvanligt konservativ, och lite ”tjurig” när det gäller just lärande. Delvis p.g.a. min egen bildningsgång; delvis p.g.a. mina yrkeserfarenheter som lärare respektive tjänsteman inom olika delar av det svenska utbildningsväsendet.

Psykologi: Jag är ju utbildad kognitionsvetare, vilket nog har förstärkt mina intutioner snarare än förändrat dem. När jag tänker på lärande är det främst på individens egen medvetna och omedvetna aktivitet, kontra en omkringliggande värld av stoff. Nyckelord: metakognition, disciplin, ödmjukhet, repetition, konstruktivism. Jag skulle kunna gå in på kognitionspsykologiska (neurologiska) modeller av lärande, men jag tror att de till största del bekräftar mångtusenårig erfarenhet. (Vilket gör att jag är mycket frustrerad över dagens historielösa, populärpsykologiska, ”evidensbaserade” pedagogiska avarter och geschäft.) Men några viktiga begrepp är arbetsminne, chunking, långtidsminne, associativa nätverk, komma ihåg resp. känna igen...

En del människor är naturligt nyfikna, disciplinerade och ödmjuka. De kommer automatiskt att tillämpa och göra explicita en mängd automatiska och omedvetna kognitiva strategier, och därmed utveckla en sofistikerad meta-kognition. Givet att de befinner sig i en miljö där de konfronteras med riklig, relevant och stimulerande information (vilken de till stor del genererar eller utvinner själva) så kommer dessa att på egen hand utvecklas till bildade, eller åtminstone bildningsbara personer. Ofta, men inte alltid, kan och bör samhället vägleda dem mot och in i historiskt ackumulerad kunskap.

Många människor tar sig inte så långt på egen hand, men kan genom design och konsekvent upprätthållande av normer och institutioner, komma i princip lika långt.

En del kan eller vill svårligen anta en sådan resa.

Konstruktivism är ett mångtydigt begrepp; ofta missförstått och nedvärderat. För mig innebär det - och jag antar att detta svarar på en delmängd av dina funderingar - att allt lärande sker i och av den lärande individen. (Därmed inte sagt att den stimulus som ingår i processen inte kan vara extern, eller ha sociala inslag.)

För mig implicerar detta att det viktigaste för lärande är motivation (extern eller intern). I andra hand kommer tillgång till material / stimulation. I tredje hand strategier - vilka alltså kan komma både inifrån och utifrån.

En viktig samhällelig fråga är hur långt vi ska / kan / bör tillhandahålla sådana strategier. Ska vi tvinga alla att gå i skolan? Samma skola? Hur länge? Vad måste man lära sig? Hur mycket? Vad göra med dem som inte vill eller kan; i lägre eller högre grad?

Jag har inga svar på dessa frågor. Personligen är jag mest intresserad av att de som vill och kan mest ska kunna utvecklas så mycket som möjligt. Jag tror också att vi med design av normer och institutioner långsiktigt kan påverka hur stor andel av befolkningen som tillhör denna kategori.

Å andra sidan, vad är det minsta vi ska kräva av alla? För att tillerkänna dem inflytande?

Skolan handlar om mycket mer än lärande. Socialisering (disciplinering), empati, normbefästande, sortering, orientering, vägledning...

Jag är mycket skeptisk till de flesta former av pedagogik, didaktik och metodik. De skadar och förvirrar mer än de hjälper. Varje lärande och lärare med ärligt uppsåt vet, i varje läge, vad de behöver veta för att utvecklas vidare.

Klassrumsstorlek, undervisningsmetoder etc. har dessutom mer att göra med de normer, institutioner och externa mål (utöver lärande) som råder vid en viss tid och plats.

Avslutningsvis vill jag varna för en falsk dikotomi mellan att ”ge”, ”få” och ”skapa” lärande / kunskap. Konstruktivism, i bemärkelsen självdriven kunskapsbildning, fungerar inte i ett vakuum. Att ”lära ut” handlar om att designa en miljö av stimuli som möjliggör eller påskyndar den lärandes egna arbete. Därifrån är det naturligtvis långt till nidbilden av ”katederundervisning” som en förfelad tillämpning av en ”transmissionsmodell” för informationsöverföring. Och lika långt till den förhoppning bland vissa elever / studenter och föräldrar / övriga - ibland ärlig; ibland spelad - att det räcker att befinna sig i klassrummet / skolan för att översköljas med all för vidare framgång nödvändig kunskap - om bara lärarna använder ”rätt” metod.

15 apr. 2018

Utilitarism och moralisk identitet

Utilitarianism and Moral Identity (Very Bad Wizards #135, 13/3-18)

Här sätter man verkligen fingret på en avgörande punkt: I en utilitaristisk utopi är alla vegeterande, men inte olyckliga, robotar. Om det är sant, så innebär det att vi i en sådan värld inte längre är moraliska agenter. Men det moraliska värdet av denna värld kan ju, rent teoretiskt bestå (och eventuellt vara högre än alternativen). Själv vill jag kunna behålla en känsla av agens. Men jag tycker att vi ska vara frugala på denna punkt, och de flesta verkar i mitt tycke alltför glupska.

Incitament...

Hidden Motives (Waking Up #119)

Blir så trött på incitamentsdiskussionen. Oj, det är så svårt att koordinera människors önskningar... men vem har sagt att alla önskningar ska uppfyllas? Harris säger nåt om att vi bör kompensera människor för deras "otur" men att det är kontraproduktivt att låtsas att vem som helst klarar Harvard. Visst, men om du nu klarar Harvard så kan du väl nöja dig med att du har haft mer tur än andra - utan att också kräva att du ska ha det (materiellt) bättre.

Publiken: Hur ska samhället organiseras med tanke på att ingen kan råda över vare sig sitt arv eller sin miljö och med tanke på att vi inte har någon fri vilja?

Harris: Viss kompensation för olika förutsättningar.

Hanson (min tolkning): För mycket kompensatoriska insatser tar bort nödvändiga incitament för dem som (för tillfället) klarar sig utan. Folk accepterar det inte. Utveckling avstannar, går baklänges. Enda sättet att minska ojämlikhet är krig och katastrof.

Jag: Amerikaner kan inte ens föreställa sig att människor kan drivas av annat än pengar och prestige. Det är en kulturell blind fläck. De flesta verkar dessutom tro att (hoppet om) ”relativ rikedom” gentemot andra är en nödvändig drivkraft. Alla former av tak för både absolut och relativ rikedom uppfattas som otänkbara begränsningar av individets frihet.


Men Hansons liknelse mellan europeisk medeltid och dagens kapitalistiska demokratier var bra. Modern socialdemokrati i ett nötskal.

We need to rethink our moral obligations to create a better world

We need to rethink our moral obligations to create a better world (Anne Schwenkenbecher in The Conversation, March 20, 2018)


The paradox of collective action is that while none of us can individually make a difference to the overall outcome, together we can. And while no individual’s failure to act will undermine the success of the collective effort, if too many people continue with business as usual we will not make a change for the better. 
So why change your behaviour if it doesn’t make much difference for better or worse? Understanding how we might have obligations for collective problems will mean we need to rethink some of our common assumptions and intuitively held views about morality. 
[...] 
Here is a way in which we could rethink our moral obligations regarding problems of collective action. We could think of our individual obligations as deriving from the collectively optimal response to these problems and understand our responsibility to address them as shared, rather than individual. 
Moral obligations or responsibilities, on this view, have different sources. Sometimes, we have obligations to perform certain actions or to produce certain outcomes because we can make a difference for the better. At other times, the source of our obligation may not reside in the effect of our actions or omissions, but in how these relate to a collective pattern of action that we perceive as morally right. 
We might think that closing the emissions gap or slowing down antibiotic resistance by reducing our carbon or anti-microbial footprint is the best collective pattern of action available to us (beyond government action). Consequently, our obligations to change our behaviour can be seen as deriving their moral force from the fact that they form part of that pattern. 
So reducing our carbon footprint or reducing our anti-microbial footprint are actions that are constitutive of our collectively doing the right thing. Another way of putting this is to say that individual moral responsibility (remedial, in this case) need not be tied to individual causal impact, but may derive from our collective responsibility and our joint difference-making ability.

Friskolor

Så gick det när marknaden fick skolan (ETC 1/4-18)

Det som alltid har stört mig absolut mest med den här utvecklingen och debatten är följande: Det är ju fullständigt uppenbart, a priori, att friskolor handlar om kalkylerad egoism och inget annat. Hur förespråkare genom åren lyckats lura sig själva och andra - i den mån de nu har gjort det - att det handlar om något annat är... beklämmande.

Det här är ett paradexempel på högerns cynism, folks dubbelmoral och dumhet, retorisk inramning (”framing”) och negativa socialpsykologiska spiraler.

Inför valet i år vill jag se nya debattformat och valsedlar:

1. Jag vill att alla ska ha det lika bra.
2. Jag vill att några ska ha det bättre än andra.
3. Jag röstar för det alternativ som är bäst för mig själv just nu.
4. Jag röstar för det alternativ jag tror är bäst för alla i längden.

Alla som kryssar 3 är automatiskt diskvalificerade. Alla som kryssar 2 får en knapp med ”tråkmåns” på. Bara så att vi inte lurar oss själva. När alla hycklare och egoister har förstört samhället och världen så vill jag åtminstone att alla, inklusive de själva, ska veta hur det gick till och vilka som är ansvariga. Bättre än så blir det nog inte.

(Man kan också välja knappar med ”tölp”, ”pessimist”, ”opportunist”, ”egoist”, ”pucko” eller något annat, som efter noggrann introspektion verkar ligga närmast sanningen. Fritt val av knapp är bra. Så länge man inte ljuger.)

#val2018

---

Kommentator: Man kan hamna i friskolealternativet utan att vara ond.

Ondska, för mig, är en etikett utan innehåll. Det intressanta är vad som ligger bakom. Det kan vara oansvarighet, inskränkthet, egoism, missriktad välvilja, cynism, bedrägeri, självbedrägeri, ja, t.o.m. otur. På samma sätt som ondska inte får användas som ett lättvindigt sätt att ignorera sådana underliggande faktorer, får inte heller frihet användas som retoriskt alibi.

Om man verkligen prioriterar valfrihet så högt att man medvetet eller omedvetet ignorerar eller accepterar nackdelarna så måste man åtminstone tvingas att erkänna det, och dem. Det finns säkert några för vilka frihet, i någon mening, är det absolut högsta. Givet att de kan definiera denna frihet på ett icke motsägelsefullt sätt så står de dem fritt, och jag kan då inte säga att det är moraliskt fel. (Även om det i praktiken är antingen naivt eller cyniskt.) Men de flesta bruk av ordet frihet hamnar inte i denna rena kategori. Och det är moraliskt fel att missbruka ordet frihet i egoismens namn.


Kommentator: Det är inte nödvändigtvis egoism att värna allas frihet framför jämlikhet vad gäller ekonomiskt utfall.


Man behöver inte ställa ekonomisk jämlikhet mot frihet. Frihetsvurmandet har sina egna interna motsägelser. Vad innebär det att öka allas frihet? Ordet frihet har så många positiva konnotationer och inga negativa. Det innebär att vem som helst kan använda det och därmed komma undan med nästan vad som helst.

I fallet med friskolor hävdar jag att det är på förhand givet att de leder till sämre likvärdighet och ökad segregation. Om man är beredd att acceptera det, eller om det t.o.m. är en önskad bieffekt, så ska man inte komma undan med att låtsas att man bara är intresserad av att öka allas frihet lika mycket (eller bara ropa "frihet", vilket inte förpliktigar till någonting). Och tror man på allvar att friskolor kan öka allas frihet / möjligheter lika mycket, så har man ett styvt jobb att förklara exakt vad det innebär och hur det ska gå till. Men det jobbet avkrävs man aldrig, för ingen vågar kritisera någon som ropar "frihet".

(Och då har vi ändå inte ens kommit längre än till "rättvisa" som jämnt fördelad förändring av utgångsvillkor. Så den retoriska glidningen har redan pågått ett tag. Vi borde förstås i första hand sikta på att jämna ut de skillnader i "frihet" / möjligheter som fanns mellan olika elever redan innan friskolereformen. Skolans kompensatoriska och integrerande uppdrag är grundläggande.)


Men, att egoism (ev. förträngd) är en av flera vägar till förment frihetsvurmande står utan tvivel för mig.


Kommentator: Staten är inte alltid är bäst på att driva skolor, och vill inte ens alltid medborgarnas bästa, varför det är bättre med mångfald hos de som driver skolor.

Kommentator #2: If private schools were getting their revenue directly from the parents who saw the private education option as being superior to state-run schools, I wouldn't have a problem with it.


I would still have a problem with it, since it would lead to fragmentation. I am sensitive to Mill’s argument that single-file and control can lead to stumped development, regression and absolutism. But that was hardly what we saw in Swedish schools during the 70’s and 80’s.


Kommentator #2: What, exactly, is wrong with fragmentation? The exact same tutoring delivery may have different results depending on who is interacting with it.

First off, I assume we are all operating under the assumption that regardless of who runs the schools, the curriculum is fixed and determined and controlled by the government. (Mill would perhaps advocate more freedom than that, i.e. that anyone could set up any school with any curriculum, and that the best curricula would win out in the end. That is definitely not an alternative for me.)

If we agree that there is such a thing as a ”best” curriculum and a ”best” way of imparting it (at any given time, by consensus and majority vote, tempered by experience and expertise), then the natural thing to do is to make sure that every school in the nation actually delivers exactly that curriculum in exactly that way. And what better way to do that than to have the state educate, operate and control every school? What would be gained by comperition? The only thing that would bring is inequality. Some schools can’t be ”better” without other schools being worse. I don’t want any school to be worse than any other.

To achieve what Mill desired, namely competition of ideas, we can have a lively debate, both empirical and normative, as how to develop the curriculum and teaching methods. We could also perform controlled longitudinal experiments. If and when we agree on any change, then we implement in in all schools simultaneously.


Kommentator #2: Delivery will differ widely depending on the teacher and his/her ability to interact with the pupils.

Isn’t that what states do best: Ensure an even and high-quality supply and distribution of teachers and other resources? If there is a shortage (which there is in Sweden right now) nothing is gained by hiding it beneath a veneer of competition.

Even market fundamentalists conceded that education is a so called market failure, until recently.

Also, competition between schools come with the view of students as customers, with each student attached to a lump-sum of money. This leads to notions of ”efficiency” and to eduction as a right or as a personal commodity. But school is as much a civic duty as it is a right.


Dieselbilar

”Helt fel att avråda från köp av dieselbilar” (SvD 6/4-18)

Hjälp! Här verkar det ligga hundar begravda.

1. Om dieselbilar släpper ut större mängder av vissa ämnen än andra fordon så är det väl inget argument *för* diesel att utsläppen av dessa ämnen totalt sett gått ner de senaste åren?

2. Hur starkt är argumentet att diesel lättare kan blandas eller kombineras med biobränsle?

3. Finns det verkligen inga studier som tydligt visar att just de utsläpp som är specifika för diesel är hälsovådliga?

4. Finns det skäl att vara mindre skeptisk än vanligt till argumentet att ny och bättre teknik är på väg?

5. Om det är sant att dieselbilar släpper ut en tredjedel mindre koldioxid, hur starkt är då det argumentet? För vad?

Harris vs. Klein

Jorå, jag har läst och lyssnat till det mesta i och runt den här debatten det senaste året. Men av bekvämlighet anger jag inga källor.


Waking Up #123 - Identity and Honesty


Klein vinner. Men det är en Phyrrusseger.


En (av flera) områden som de inte lyckas penetrera fullt ut, men som utgör pudelns kärna, är följande:

(a) vetenskap (kan/bör) bedrivs helt (så långt som möjligt) separat från politik och värderingar

(b) vetenskap (kan/bör) styr politik och värderingar (i viss utsträckning)

(c) politik och värderingar (kan/bör) styr vetenskap

Både Harris och Klein tar avstånd från (b) men av delvis olika skäl, och lite väl kategoriskt (av förståeliga skäl).

Harris graviterar mot (a) medan Klein graviterar mot (c).

Harris gör misstaget att tro att (a) är en rimligt/möjligt/önskvärt mål.

Klein har inte den vetenskapliga eller filosofiska kompetensen att argumentera för (c) på ett sätt som skulle kunna övertyga Harris om dess rimlighet/nödvändighet.

I stället får hans argumentation motsatt effekt: Att förstärka Harris intryck av att Klein är en postmodernist i den meningen att han i onödan ”sammanblandar” (”conflates”) fakta och värderingar; och att han gör så utifrån onödigt vinklade, tveksamma och dolda motiv.

Som man ropar får man svar. Observationens teoriberoende. Detta måste Harris förstå

~

Ingen av dem poängterar tillräckligt att Murray minimerar / bortser från miljöns (potentiella) effekter. (Ett exempel på hur värderingar med nödvändighet påverkar vetenskap.)

~

De gör inte tillräcklig skillnad på rasism, (rimlig resp. orimlig) identitetspolitik och allmän nyliberalism.

Murrays (och Harris) fokus på individuell förmåga och på förutsättningar, och deras nedvärdering av grupptillhörighetens (historiska) påverkan på individen och av faktiska utfall, kan betraktas som, och argumenteras mot, på rent ideologisk grund - utan att blanda in ras (eller kön) över huvud taget.

~

Här är en annan grej som vare sig Harris eller Klein förstår:

Hur man än delar upp människor (objekt) i olika grupper / kategorier, så kommer man att hitta skillnader i olika mätvärden (medelvärden, varians) mellan grupperna.

Man måste alltså på förhand motivera sina kategoriseringar med andra argument. (Annars är det lätt hänt att man för ett cirkelresonemang.) Dessa motiv kan utgöras av stödantaganden från tidigare, mer eller mindre närliggande modeller och teorier; eller av utomvetenskapliga sådana. (Rent teoretiskt kan man också tänka sig att man bara råkar ”snubbla” på en tidigare oförutsedd skillnad, och utifrån den föreslår en kategorisering, a posteriori. Men för att detta ska vara motiverat krävs stora skillnader.)

~

Ett annat allmänt problem med Harris m.fl. hållning är att devisen ”lika förutsättningar” klingar ihåligt, naivt och snudd på ohederligt.

Även om man tar den på allvar (Ralwsk utopi) så är det dessutom (själv)bedrägeri att påstå att man strävar både efter meritokrati och efter solidaritet, när det man faktiskt argumenterar för är ett stratifierat samhälle.

~

1:10 in har Klein fortfarande inte sagt det som är en av de viktigaste poängerna i hans senaste text, nämligen att det finns goda skäl att anta att miljön (kan/skulle kunna) spelar en minst lika stor roll - troligtvis mycket större - än arvet för den faktiska, funktionella intelligensen/framgången för en individ. Och så länge det förhåller sig så, så är det betydligt lämpligare att fokusera på miljöfaktorer (i vid bemärkelse). Detta är ett ganska neutralt argument, som jag ser det. Ett något mer radikalt argument (vilket är det som Harris tror att Klein hävdar) är att det är lämpligare att fokusera på miljöfaktorer oavsett deras påverkan relativt arv. Inte heller detta argument är så märkvärdigt, extremt eller vetenskapsförnekande som Harris verkar mena.

~

Och först 1:18 pekar Klein äntligen ut det mest anmärkningsvärda i Murrays samtal med Harris: att han inledningsvis hävdar att det inte är någon idé att försöka ändra miljön.

~

I den andra vågskålen: Turkheimer et als första artikel var inte bra. Det borde Klein m.fl. förstå och erkänna.

~

Med drygt 30 min kvar av samtalet gör Harris ett självmål när han säger, angående afroamerikaners historia i U.S.A, att: ”that debate has been had” / ”...is [now] completely irrelevant”.

Mot slutet gör Harris ännu ett, och ännu "snyggare" självmål: Jämförelsen mellan judars marathonframgångar och afroamerikaners akademiska d:o. Inte en direkt jämförelse, i rättvisans namn, men ett exempel på affirming the consequent, där den teoretiska möjligheten att hyckleri ("bigotry") leder till förvanskning eller förnekelse av data förvandlas till omvändningen: att ifrågasättande av data alltid beror på hyckleri.

18 mars 2018

Kulturrelativism

Jag kollar på dokumentär om Iran och Saudiarabien. När Irak invaderade Iran i början av 80-talet lyckades Khoemini övertyga horder av människor, inklusive barn, att slå tillbaka trots materiellt underläge. Barnen fick halsband med nycklar till paradiset och sprang genom minfält, skyttegravar och flygattacker. Till slut lyckades man vända kriget genom att offra stora mängder av människor. (Då ingrep Saudiarabien och USA m.fl.)

Jag tänker på gruppselektion, kulturell evolution och etisk non-naturalism (eller är det relativism?). I ett parallellt universum överlever (endast) iranierna och deras "sekteristiska" shiitism; och det normala = acceptabla = rätta = goda innefattar bl.a. barnsoldater, martyrskap, teokrati, patriarkat etc.

När jag var ung och dum så var jag relativist på riktigt. Nu plötsligt, för första gången på länge, förstår jag (lite) hur jag tänkte då. Skillnaden är att lidande - inklusive andras lidande - har blivit verkligare och viktigare i takt med att jag blivit äldre. Och då pratar jag inte om psykiskt lidande av det slag som endast uppstår i kontrast mot andra bedömningar och tillstånd. Men likväl känns denna... naturalism som ett slags relativism.

Förstår du vad jag menar med "kontrastlidande"? Jag vet att många har svårt att ta till sig den idén. Det är en av de saker som gör t.ex. slöjdebatten så komplicerad.



Åh, meta-etik är så jävla snårigt, och jag har aldrig lyckats hitta någon konsekvens i alla termer som används. Låt mig försöka skissa landskapet, och förlåt mig mina synder!

I. Finns det en meta-etisk himmel, där objektiva moraliska Sanningar existerar?
a) Ja.
b) Nej.

II. Kan vi i så fall få tillgång till denna himmel?
a) Ja.
b) Nej.

III. Kan vi operera med moraliska sanningar?
a) Ja, ty 1a och 2a.
b) Ja, trots 1b och 2b.
c) Nej, ty 1a men 2b.
d) Nej, ty 1b.

IV. Kan vi jämföra dessa sanningar?
a) Ja, ty 3a.
b) Ja, ty 3b.
c) Nej, trots 3b.
d) Nej, ty 3c eller 3d.


Sam Harris misstag är att förväxla det han faktiskt tror, 4b, med vad han säger att han tror, 4a. (Han förväxlar alltså sanningar med Sanningar.)

Relativister, i den mest bespottade bemärkelsen, tror 4d.

Relativister av andra slag kan hävda:
i) att vi inte (ännu) har ett fullgott underlag för definitiva rangordningar; eller
ii) att vi inte (ens i princip) kan få det; eller
iii) att vi inte är, eller någonsin kommer att bli, överens om när vi har ett sådant underlag; eller
iv) att vi inte ens då kan besluta eller komma överens om hur det underlaget ska användas.

Jag tror att de flesta av oss önskar att så många som möjligt ska ha det så bra som möjligt, och att det viktigaste av allt är att minimera fysiskt och psykiskt lidande.

I min text försökte jag uttrycka två olika saker:

[A] Det är fullt möjligt att två olika samhällen, X och Y, är likvärdiga med avseende på välmående trots att deras vanor ser olika ut.

Alla människor i X går klädda i blå overaller och bryr sig inte om kläder - det finns bara en sort. I Y kan man välja mellan fem olika färger på sin overall. Färgen i sig spelar ingen roll, men valfriheten och kontrasten ses som ett värde i sig - eller inte; den är bara en neutral normalitet.

Allt annat lika, så tänker jag att det inte är uppenbart att Y är bättre än X.

Om en person från X flyttar till Y så kan det hända att den personen upplever ett ökat välmående, av valfrihet eller kontrast eller båda - oavsett om personen själv byter kläder.

Men det är fortfarande inte uppenbart, tänker jag, att de människor som lever kvar i X har det sämre än de i Y på något sätt.

Om människor i X börjar observera Y så kan de reagera på olika sätt. Bland annat kan en del människor uppleva att deras välmående nu *försämras* genom kontrasten mellan enfärgat och flerfärgat eller mellan val och icke-val. En "relativ fattigdom" uppstår alltså - ur intet (?) Detta skulle då utgöra ett exempel på "kontrastlidande".


[B] I befintliga teokratier uppstår helt klart lidande som inte har någon motsvarighet i dagens Sverige. Men låt oss för resonemangets skull ponera att det vid historiens början endast fanns två grupper, X och Y. X var hierarkiskt och livet präglades av religiösa föreskrifter. I Y var det inte så. Mängden lidande i de båda samhällena var ungefär densamma (go figure!), och den var betydligt större än i dagens Sverige.

Konflikt mellan X och Y uppstod. De var materiellt och befolkningsmässigt jämnstarka, men X utplånade Y på grund av att religionen och samordningen ökade människornas kamp- och offervilja.

Sedan dess har moralisk utveckling skett fortlöpande i X. I en hypotetisk framtid förekommer lika lite (eller mycket) lidande i X som i dagens Sverige. X är fortfarande hierarkiskt och livet präglas av religiösa föreskrifter. Om Y inte hade utplånats av X så skulle det i samma hypotetiska framtid (eller i en annan) förekomma lika lite (eller mycket) lidande i Y som i dagens Sverige. Y skulle fortfarande inte vara hierarkiskt eller präglats av religion.

Att säga att X är moraliskt ekvivalent, eller inte jämförbar, med Y är en form av relativism. Beroende på kvalifikationer så kan detta uttrycka många olika former av relativism.

En del av dem har jag svårt att vifta bort.

17 mars 2018

Enlightenment Contested

Enlightenment Contested (Areo, February 25, 2018)




the intelligentsia (academics, media pundits, public intellectuals) have established a quasi-religious narrative which contends, among other things, that most demographic groups (sexes, races, classes) have nearly identical capacities

Yees...? Do go on!


And so it quietly begins. I have found yet another review of Pinker's new book, Enlightenment Now! and eagerly started reading it. I am looking for, and expecting, an insightful and well-articulated critique of the book - which I have not yet read myself - and of Pinker's entire project. (I have yet to find one that satisfactorily gives voice to my own misgivings.)

Skimming through the preamble, I soon realize a number of things:

This is not a critique at all. If anything, it is an ovation. But not really. Not of the book, anyway.

It is not even a review. It is - or rather, it purports to be - an overview of the reception of Pinker's book. But it isn't, really. More of a critique of the criticism directed at the book. A review of reviews, so to speak. A critical one. Of the critical reviews, that is.

But that is not quite right, either. Because the text soon veers away from both the book, its subject, and its reception, and into a homespun and patchy definition of the Enlightenment (loosely based on Pinker's own patchwork)... and then into a long-winded, pompous and petulant diatribe against anything and everything that the authors find offensive in this world. Which they equate with what is actually, and self-evidently wrong in this world. They themselves, of course, are preternaturally objective and good, and know exactly what is right (including some pretty shady stuff). This is not an ideological statement on their part - it is just an apolitical fact. Of course.

I am not getting what I came for, apparently. Instead of moral support, I got another fight. So I make do. This should be interesting, I think to myself. I had better take notes.

So I guess this will be a review of a review of a review. Of sorts.


(Instructions to the reader: If you haven't already, please read the original text. Make notes. Keep the text available for reference. Then follow along.)



Having gotten this far, I switch into combat mode, and continue reading. And there it comes:

the intelligentsia (academics, media pundits, public intellectuals) have established a quasi-religious narrative which contends, among other things, that most demographic groups (sexes, races, classes) have nearly identical capacities

Yees...? Do go on!

the Enlightenment was committed to a vision that celebrated reason, lauded science, extolled moral and technological progress

Ok, so ’moral’ progress as well, then.

there are rational reasons for suspecting that [deGrasse Tyson’s] virtual colony would be an abysmal failure

Including the is-ought distinction? (Mentioned, unsatisfactorily, later in the text.)

human flourishing should be the measure of successful governance

Yes, that’s the ’ought’ (as good as it gets). But which humans, which flourishing, by what measure and distribution?

Really useful table. (Really!) I don’t fit on either side.

left-leaning romantics are particularly hostile to evolutionary psychology, a science that applies Darwinian principles to human nature

More so than right-leaning ones? (And for which reasons?)

Some, such as the postmodernists, are generally hostile to notions of objective truth altogether

Well, so are most philosophers, left and right, if you dig deep enough. At a pragmatic level, logic, naturalism and methodological objectivism suffice for rational and evidence-based discussion. And is there really more hostility to these tenets on the left than on the right?

modern socialists, value truth but believe that Western notions of science and progress have been ruinous of the planet and of other non-Western peoples

Not science. Some applications of technology - together with particular conceptions of ’liberty’ and ’progress’.

What ties many of these thinkers together is a commitment to a quasi-Rousseauian view of humans as creatures corrupted by the empty pleasantries of civilization

The degree to which humans are corrupt, or have been corrupted - with or without ’civilization’, abundance or technology - is a matter on which people differ wildly. The varying positions hardly track a left-right dichotomy, nor a ’scientism’-postmodernism one.

much of what passes for science...

Here comes the post-modernism.

This little phrase seems like a strange, almost Freudian, way of characterizing someone else’s characterization of... science? Who says what, exactly? And it is pretty vague, isn't it:  What does ’much’, ’passes for’ and ’science’ actually mean? To whom? (Remember the ’critical reflection’ part?)

...is simply a narrative...

Well, there is necessarily an element of narrative, in science as well as in any other human endeavor to make sense of the world. There is no such thing as purely objective science; no observation without theory, filter and interpretation.

...employed by the privileged to justify the status quo

Depending on what, exactly, is employed, this could be either a political or an empirical statement, or both. It could be either true or false, given different perspectives and definitions.

an idealization of hunter-gatherer peoples as living idyllic lives 
 Life before civilization was one of ’affluence,’ equality, and relative peace

Even if we quantify these value-laden concepts, we will never reach a consensus based on empirical facts. It is quite possible that some of our ancestors had easy access to plenty of food, lived in non-hierarchical groups and seldom fought each other. It is quite possible that some didn’t. Maybe they all did. Or didn’t. Maybe one day - though I highly doubt it - we could even agree on the empirical facts. So what? It doesn’t tell us much about what we should do or say about our current situation. None of us would want to go back (granted one or two exceptions). Noone disputes the fact that most of us live longer and healthier lives than ever before.

Western Civilization does not represent progress, but instead exploitation and technological terror
 technologies that are destroying the earth
technologies in conjunction with avarice and sundry diseases, led Europeans to imperialize and exploit much of the planet
 Science, from this perspective, is a political tool often wielded to justify barbaric crimes and systematic marginalization

There’s a whole lotta equivocatin’ goin’ on here.

Given particular defintions and examples, it’s not unreasonable to say that ’exploitation’ and ’technological’ ’terror’ have been both causes and effects of ’Western Civilization’.

But of course, it’s rarely the case that ’technology’, in itself, does anything at all. It’s the application. This may seem a moot point when it comes to ’technology’ in the sense of some (but certainly not all) cultural practices, but it is a crucial distinction when it comes to hardware.

We are destroying the world. With or without any fancy technology. We have been doing it since the Stone Age. Technology can - and does - allow us to leverage our destructive behavior and impact. Regardless of our historical trajectory, and regardless of technologial level, we need to curb that impact. We can use technology to leverage those efforts, too. (And it doesn’t matter where you stand on the Spaceship-Earth issue.)

Science - distinct from both technology and ’civilization’ - is just that: a tool. Its use can be ’political’ in at least three distinct ways:

1. The word ’science’ can be misused to give credence to unscientific or unsound claims.

2. Science, the tool, can be used a-morally, which sometimes leads to destructive and immoral outcomes. (And that use, in itself, may be immoral).

3. Or science can be used immorally, intentionally or unintentionally.

faith in progress

What does this entail? The (circular) notion that ’progress’ is good? Or the belief that progress is taking place? Or that the amount of ’progress’ outweighs any negative correlates - empirical or moral. What is progress? A collection of (positive) empirical facts, or trends? Any collection?

dense prose and impenetrable jargon

Bad.

denounce basic scientific facts about human nature

Sounds bad. As long as we’re talking about empirical facts. What is ’human nature’, by the way? Which facts, exactly? How ’basic’ are those, really? (Race is certainly not ’basic’. Neither is gender. But I realize I am pushing it now.)

cultural relativism that discourages students from contending that any cultural practice is better than another

Mostly bad. But tactfulness is nice.

this relativism is generally confident that modern capitalism is worse than other economic systems

In-joke aside, even if anti-capitalism is correlated with post-modernism (or whatever), that isn’t the issue, right? Because, naturally, you’re not saying that capitalism is scientific, or scientifically proven to be better than anything else. Right?

a grotesque caricature of Literary Studies

OK, so now we’re down to a handful of anecdotes (sorry, ’qualitative samplings’ - that’s science, right?) from a narrow branch of academia. Well, exactitude and precision are scientific virtues. Generalization is a bitch, though.

Instead of talking about how Shakespeare’s works illuminate evolved aspects of human nature, many students learn to “deconstruct” popular texts, learn to uncover “hidden tensions” in popular poems, and learn how class conflict best explains the killer’s behavior in the Halloween film series

Ooh, this sounds awfully biased, er... bad. So, some literature studies are scientific, or at least academic, and others aren’t? Or maybe literature (studies) isn’t science at all, but some of it is good and some of it bad? What makes the difference? (I’m not saying there isn’t one.)

science-based social policy

If I wanted to dispel unwarranted suspicions of ’scientism’, I would be careful to distinguish ’social policy based - purportedly - solely on a collection of scientific facts’ from ’social policy based on normative grounds, supported by science’.

a sacred narrative that doesn’t explicitly reject science or reason, but that subordinates it to the defense of perceived victims’ groups

The operative word being ’subordinates’. Well, science is subordinated to policy. That doesn’t mean that policy negates or overrules scientific facts. (Another interesting word is ’sacred’. Funny how it keeps coming up, in this text and in others like it.)

people are taught, if not explicitly, then by observation, that they do not need to dispute controversial ideas that challenge the narrative; rather, they can simply derogate the person who forward them, can indict him or her of nefarious motives, and let the moral disapproval of the intelligentsia remove him or her from the sphere of respectable public discourse

Wouldn’t that mean that the ’oppressors’ themselves are being oppressed? That seems to be a problem for both sides. (And it might explain some of the surliness and incoherence in this text.)

We must, of course, distinguish between ’narrative’ as interpretation, perspective, and normative evaluation; and ’narrative’ as empirical or theoretical consensus. I have read enought back-and-forths to know that there are extremists on both sides who refuse, or fail, to keep the two apart. And that is a problem. A big one. Empirical consensus must be achieved before normative differences can be productively discussed. Those who cannot or will not enter the circle of (more or less) settled empirical facts should be excluded from consideration - not used as an excuse to further one’s own political agenda.

There is also a larger circle; that of unsettled empirical facts and theories. A complementary argument applies here: Theories and hypotheses must be open to discussion - even if those theories spring from different ideological wells. They most often do. You can neither accept nor refute scientific arguments based on their ideological origin or impetus. You must accept ideological differences and at the same time frame your arguments generally (scientifically). Just as Habermas tells us to do.

It’s hard to imagine that the book would have instigated such a controversy had he speculated (without evidence) that all group differences are caused by the environment

That seems neither strange nor controversial. First, the ’normal-science’ view is being challenged. This simply means that most biologist, at the time, did not reckon with any major genetic differences. Novel propositions will, and should, be scrutinized. Second, even though research on genetic differences should not be shied away from, labelling them ’race’ and saying that they ’likely explain differences among human civilizations’ is crude, insensitive, speculative and normative (exact wording and defintions are important here) - not to mention that it seems at least as radical as saying that ’all group differences are caused by the environment’ - even from a purely scientific perspective. (Surely, you must know this?)

When one violates the new orthodox narrative, one’s work is almost invariably mischaracterized and one is then publicly flagellated for being a moral fiend

Except for the word ’moral’, this seems like business as usual, regardless of arena, field or finding. Many Nobel laureates spend parts of their lectures lamenting (or snickering at) years of derision and solitary work. (In supposedly ’value-free’ fields such as physics and chemistry.) The ’moral’ part is no mystery either: Human biology is inextricably linked with morality, in a number of ways. And no matter what your own position is, you will feel morally challenged by any opposition.

the very act of forwarding scientifically respectable, evidence supported hypotheses about sex differences constitutes discrimination and harassment

But it wasn’t the act. It was the statements. Notice that the position that ”efforts by the company to reach equal representation of women in technology and leadership [are] ’unfair, divisive, and bad for business’” is a subjective, normative and speculative claim, regardless of any scientific data.

(However, both Google and NLRB operated with a very strange defintion of ’stereotype’ and ’harrassment’, and I do think that they both acted wrongly. Google could have argued, consistently, that gender differences might exist but that the particular women they hire perform just as well as men. Or that gender differences might exist within the company but that they would rather hire more women than men anyway. Or even that sending a memo about gender differences was bad karma, regardless of its veracity. The problem for Google, as I understand it, was that the memo didn’t breach any contract, so in order to fire Damore the only option was to appeal to ’unprotected speech’. The real reason for Google wanting to fire him, I assume, was the karma.)

Still, the decision that the firing was acceptable because ”statements about immutable traits linked to sex — such as women’s heightened neuroticism and men’s prevalence at the top of the IQ distribution — were discriminatory and constituted sexual harassment” is problematic - scientific references or not. (And having read both the memo and the decision in full, I think this is a fair depiction of the case.)

As the cases of [...] Damore (and many others) illustrate, this freedom is under assault from the intelligentsia

A private employer? ”Intelligentia”?

What make this assault particularly insidious is that many who lead it are ostensibly dedicated to science, to humanism, and to free inquiry

Are those the ”respectable outlets and pundits”?

when issues that touch upon the new orthodoxy’s sacred narrative arise, Vox is almost as bad as any articulate campus crusader

OK, so despite being a left-leaning outlet that ”grapple[s] intelligently with conservative ideas”, Vox isn’t all that ”hyper-rational”, or at least not always that friendly to conservative (?) ideas? Well, boo-hoo!

We don’t mean to single out Vox, but they are a great illustration of this problem precisely because they can be so reasonable about other issues. They appear cool-headed, rational, and open. And they assiduously mischaracterize before they attack, so that fair-minded observers think, ’Well, if that is what Damore (substitute Charles Murray, J. P. Rushton, Nicholas Wade, et cetera) wrote, then he deserves to be chastised’

In contrast to which other outlets, of any brand? Are you honestly comparing Vox unfavorably to any number of not-so-rational (conservative) outlets? On the grounds that Vox, despite being left-leaning, actually is one of the few mostly ’rational’ outlets at all? Wow!

It requires a commitment to treating people as individuals, not as token representations of broader aggregates such as racial or sexual or religious groups

Which would include hiring 50 % women as programmers at Google, based solely on merit, despite there being 80 % men applying for the jobs.

Modesty forbids me to bring up other notable exceptions from the not-so-distant past to this seemingly innocuous rule. (Incidentally, note how race is suddenly unimportant.)

Racism, sexism, and other forms of bigotry certainly still plague modern society. And it is laudable that modern thinkers are devoted to defending those who have been victimized by iniquitous discrimination. But this defense doesn’t require the ritualized slandering of those who forward controversial but judiciously worded theories that challenge implausible notions of demographic similarity and cultural equality

It’s funny how conservatives always view yesterday’s injustices as plainly wrong - and worthy of slander in hindsight - but still insist that today’s notions of equality are ’implausible’.

The informal censoring of speech is not just an assault on Enlightenment values, it is also quite probably counterproductive. It leaves a void for extremists to fill because moderates are too afraid to speak or write about controversial topics. And as the censorship increases in intensity, the appeal of these extremists increases as well. They might be vile, but at least have the courage to say what they think, and at least they talk about easily perceived differences without resorting to implausible explanations. The result is a dwindling center, vacated by those who sympathize with moderate philosophies, but who are disgusted by the censoriousness of the intellectuals who now propound them. As this intellectual center unravels, the values of the Enlightenment unravel with it as extremism on both sides replaces free inquiry and dispute with name-calling and mutual hostility.

Yep! So stop whining about censorship and just state your facts and opinions.

We should all fear that the Enlightenment might have been an ephemeral moment, a transient ray of light striking a dark world, that may give way again to the barbarism of passion and prejudice. And that fear should motivate us to give vigorous defense to reason, to science, to humanism, and to progress. Pinker’s book is a stirring call to do just that. Cheers to those who heed his message.

And that’s how you book-end a review (of reviews) that isn’t a review: with a rant about the Enlightenment that isn’t about the Enlightenment.

By the way: Have you actually read Jonathan Israel?


Somehow this seems relevant here: The Intellectual We Deserve