Dagens ord


Ansvar väger tyngre än frihet - Responsibility trumps liberty

22 okt. 2017

Pinker is dangerous

Steven Pinker is touring the world right now, promoting his new book, Enlightenment Now: The Case for Reason, Science, Humanism, and Progress. I watched his talk at FFRF (Freedom From Religion Foundation) recently, and I also watched his keynote speech at the European Parliament's Science and Technology Options Assessment, STOA, the other day, titled Should We Fear the Future?, followed by a debate with, among others, Thomas Metzinger and my good friend Olle Häggström (who, by the way, currently heads a research program on existential risk at Chalmers, Gothenburg, including several prominent guest researchers).


As many of my friends, I have long held conflicting feelings about Pinker. He has obviously written a lot of really good stuff, and he is one of the world's most eloquent and ardent proponents of enlightenment values, rationalism and humanism. But he is also, and increasingly so, a right-of center liberal. And he is neither a natural scientist nor an environmentalist.

It is probably uncontroversial to describe Pinker as an optimist, and a techno-optimist at that. He does  so himself, when he ironically reports his critics calling him, among other things, a Pollyanna and a Pangloss. Somewhat more controversial, perhaps, is branding him a libertarian utopist; a market-fundamentalist; a laissez-faire ideologue; or an elitist neoconservative. But I think the case can be made that those are apt epithets.

But my biggest fear about Pinker is that he - somewhat surprisingly, given his proven intellectual rigor - seems to suffer from a bad case of ideological blindness and wishful thinking, and that he seems completely uninterested in or worried about physical reality, thermodynamics, planetary boundaries, and inequality, among other things.

Pinker made quite a stir two years ago when, in the wake of CRISPR-Cas9,  he famously exhorted bioethicists to "get out of the way". Already in 2011, his influential book, The Better Angels of Our Nature, intensified the age-old debate on whether the glass is half-full or half-empty - a debate brilliantly surveyed by Oliver Burkeman in his piece for the Guardian from August this year, Is the world really better than ever?

In some respects, Pinker reminds me of the late Swedish physician, statistician and public educator Hans Rosling. Rosling has made a great impact - mostly positive - when it comes to presenting, and contributing to, a more nuanced view of the state of the world, not least in so called developing countries. But Rosling always struck me as working backwards from a utopian future; extrapolating his curves onto eventually (potentially) benign end states. Still, compared to Rosling, Pinker does not exhibit any statistical sophistication whatsoever.

Pinker also reminds me of Immanuel Kant, as he comes across in Jonathan Israel's A Revolution of the Mind: Radical Enlightenment and the Intellectual Origins of Modern Democracy. Despite revolutionary insights, he moulded his message so as not to upset the status quo; deferring, in the end, to the aristocratic powers-that-be. In the words of Israel:

Either history is infused by divine providence or it is not

Pinker's forthcoming book, except for a rousing introduction, seems to be a direct follow-up to "Better Angels" - except this time all graphs point (steeply) upwards. I can't help but think of a talk Sverker Sörlin gave to my students last week on his latest book, Antropocen (Anthropocene). Sörlin showed many of the same graphs that Pinker uses (and that Rosling used to do). But, critically, Sörlin also showed several other graphs that, although they also point upwards, paint a very different picture of the state and direction of the world. Many of these graphs are inspired by the work of Johan Rockström and his colleagues at the Stockholm Resilience Center.

Conspicuously absent from Pinker's narrative are any graphs that plot negative developments. One might argue that there is nothing wrong in making an argument as strong as possible. But there certainly is, in this case, since the continued rise in Pinker's preferred graphs hinges, among other things, upon just those kinds of negative "externalities".

To my mind, it is morally suspect to present such a one-sided argument when the stakes are so high. Furthermore, in his talk, Pinker explicitly denies, or minimizes, several very tangible negative trends, such as the rise of inequality. As an aside, when discussing inequality, Pinker first erroneously states that happiness is (unproblematically) correlated with income, and then contradicts his own view by claiming that inequality is unimportant as long as the least well-off have access to a minimum level of material resources.

No self-respecting public intellectual could pass by the opportunity to lament the impending climate and environmental catastrophe. Pinker begins and ends his talk with a cursory nod to these problems, and to the risk of nuclear war, so as to frame his account of progress with a measure of balance and responsibility. But the overall effect is the opposite: One comes away from his exposition with the feeling that these problems are mere wrinkles on the path to glory. Progress is not inevitable, says Pinker, but the obstacles to continued growth and prosperity are not physical or mathematical. The only thing standing in the way is backwardness. Not just superstition, lack of education, religion etc., but caution itself, and any concept of science, democracy, liberty and collective well-being other than the one Pinker himself subscribes to. So get out of the way!

As a further illustration of Pinker's callous disregard for other and wider perspectives, and even of consistency - when it obstructs his agenda - is his sweeping denigration of researchers (and others) who raise concerns about artificial intelligence (AI) specifically, and about technological developments in general. I find it very revealing that his arguments are exactly isomorphous to those of so called "climate deniers" (and even to creationist deniers of evolution) - if you strip away the rhetorical flourishes, and the insidious references to modern (economical) behavioral science.

This is how Pinker dismisses - and accuses - anyone who raises concerns about the development of AI and other technologies (scientists as well as others), under the disingenuous and highly sententious heading "Why do intellectuals and journalists deny progress?" (30-35 minutes into the stream). Watch and judge for yourself.



  1. Availability bias and publication bias

  2. Negativity bias and (evolutionary) asymmetry between errors of type I and type II

  3. "Gravitas" and supposed seriousness

  4. Competition for status and money (grants), and (conscious) undermining of other institutions' prestige and influence

  5. Fatalism and cynicism

(Neo-Luddites, romanticism and "cabin-porn" come to mind.)

The debate rages on. Pinker's latest contribution constitutes a particularly strong (and tangy) swell to one side. Considering the currents, I think it is dangerously one-sided.

---

One of the more thoughtful and balanced thinkers on progress, and an extremely important voice today, is Kate Raworth. I highly recommend her initiative, Doughnut Economics.

10 sep. 2017

Minnesknep och studieteknik, del 1



Du har nyss börjat det Naturvetenskapliga programmet på gymnasiet. Under en av de första lektionerna i Kemi introducerar läraren det periodiska systemet. Du har sett det förut och känner igen en del. Men du förstår också att det finns mycket mer att lära sig. Du måste nu repetera och fördjupa din kunskap om det periodiska systemet, och använda det som en utgångspunkt för att utveckla din förståelse för kemi. Läraren pratar om atomnummer, elektronskal, protoner och neutroner, metaller, icke-metaller, alkalimetaller, halvmetaller, ädelgaser, grupper och perioder... Lektionen avslutas med att läraren, Klas, uppmanar dig att till nästa lektion lära dig de första tjugo grundämnena. "I ordning?", frågar du. Ja, varför inte?

Du tittar på tabellen över grundämnen och börjar söka efter mönster. Du känner igen beteckningarna och vet vad de betyder. Men att kunna dem utantill... I ordning. Och att kunna rita upp tabellen själv, utan tillgång till hjälpmedel. Klarar du det? Kan du lära dig det på några dagar? Och komma ihåg det om en månad?

Du läser raderna (perioderna) från vänster till höger. Första raden är lätt: Bara väte (H) och helium (He) - längst till vänster respektive höger. Nästa rad börjar med litium (Li) och Beryllium (Be). Sedan ett hopp till... bor (B), följt av kol (C). Längst till höger finns ädelgasen neon (Ne). Däremellan flera andra. Och sedan ytterligare en rad, och sedan några till.

Du bestämmer dig för att skapa en minnesramsa, en liten "dikt" där orden motsvarar de olika grundämnenas beteckningar. Det är viktigt att det är du själv som skriver dikten, och att du kopplar den till dina egna erfarenheter och associationer. Du vill också koppla den till just den här stunden och platsen.

Efter fem minuter har du kommit fram till följande:

Här, där hela livet består av att få B eller CNO-provet, får man ej säga nej till Natur. Många lägger all sin tid på sånt. Klarar därför Klas kalas.
Du skriver ner din ramsa och går sedan igenom den. Du markerar grundämnenas beteckningar i texten och skriver sedan upp dem i den ordning de förekommer:

H    He   Li   Be   B    C    N    O    F    Ne   Na   Mg   Al   Si   P    S    Cl   Ar   K   Ca

Du räknar och kontrollerar så att du fått med alla tjugo grundämnen.

Du upptäcker att det finns en del fallgropar i din ramsa: NO står för två olika ämnen. F:et i "får" är lätt att missa. I ordet mangan är bokstäverna m och g åtskilda av andra. P:et i fosfor kommer först i ordet "på", och inte i ordet "provet" som föregår det. Ordet "klarar" innehåller två olika beteckningar. De tre sista ämnena stavas annorlunda, och det är lätt att blanda ihop klor och kalium eftersom både ordet "Klarar" och ordet "Klas" börjar med bokstäverna k och l.

De här fallgroparna får du överbrygga med små extraknep. Kanske helt enkelt genom att upptäcka dem och skapa små varningsklockor.

Nu tränar du baklänges. Du tittar endast på raden med kemiska beteckningar som du har skrivit ner, och återskapar utifrån den din ursprungliga ramsa.

När du väl har skapat din ramsa måste du repetera den. Först direkt, sedan med korta mellanrum. Därefter med regelbundna, längre mellanrum. Du vill testa den både fram- och baklänges, och felsöka den - leta efter missar och arbeta bort dem genom att lägga till små extraknep.

Du vill också testa dig själv genom att berätta och förklara för andra vad och hur du har lärt dig.

Nu vill du bygga in minnesknep för att också kunna placera grundämnena på rätt plats i det periodiska systemet, det vill säga i rätt grupp och period. Du behöver alltså komplettera din ramsa med en bild. Genom att försöka rita upp det periodiska systemet utan att tjuvtitta upptäcker du vilken information du saknar och behöver. Du växlar mellan att försöka och att tjuvtitta, tills du har samlat på dig de ledtrådar du behöver för att klara dig på egen hand.

Första raden är lätt: Väte (H)och helium befinner sig i ytterkanterna. Hur många perioder finns det? Jo, arton. Nästa rad börjar med litium, följt av beryllium. Sedan ett glapp. Hur långt? Du vet att neon avslutar andra raden, så du skriver det i den sista kolumnen, kolumn arton, under helium. Nu kan du fylla på andra raden baklänges till du kommer till bor. Du noterar att bor hamnar i kolumn tretton. Sedan tredje raden. Den börjar med ämnet efter neon, natrium (vilket är en alkalimetall och ligger under helium - se där, ett extraknep!). Efter natrium kommer mangan, och du har lagt märke till att glappet i tredje raden är lika stort som i den andra. Därför vet du att ämnet som följer på mangan, aluminium, måste ligga under bor i kolumn tretton. Sedan fyller du raden till argon, som ju är nästa ädelgas under neon. Så den fjärde raden måste börja med kalium, och sedan är det bara kalcium kvar.

1    2    3    4    5    6    7    8    9    10   11   12   13   14   15   16   17   18
H                                                                                                           He
Li  Be                                                                  B    C    N    O    F    Ne
Na Mg                                                                Al   Si    P     S    Cl   Ar
K   Ca

Notera att en del av de här extra knepen inför ett mått av redundans, eller övertydlighet. Du ger alltså dig själv flera olika sätt att minnas, testa och felsöka ditt system. Om du blir osäker på något av knepen så finns det alltid ett annat som du kan luta dig mot. (Nu märker du till exempel att aluminium ligger under bor, efter glappet i rad två och tre. Bra att veta om du blir osäker på något annat.)

Observera att det är stor skillnad på att lära sig på det här sättet och att bara stirra på det periodiska systemet och sedan (med lite tur och ansträngning) rita upp det. Det senare kallar jag att "lära sig som en apa". (Du har kanske hört talas om hur duktiga schimpanser är på att komma ihåg vad de har sett. Titta på den här filmen!)

De tre viktiga skillnaderna är att du genom att följa råden i den här texten kan lära dig hur mycket som helst (även den skarpaste apan har en gräns på 15-20 saker); hur komplicerade saker som helst; och du kan minnas dem hur länge som helst.

---

Nästa gång ska jag visa dig hur du kan lära dig att komma ihåg ordningsföljden på korten i en hel (blandad) kortlek! För att lyckas med det behöver du lägga till ytterligare några knep i din verktygslåda. Du kommer också att få lära dig mer om hur minnet fungerar, och varför. När du läser kursen N+ i år tre kommer vi att fördjupa oss ytterligare.

---

Här är några av de saker som tas upp i den här texten:

repetition
i förväg inövade strategier
skillnaden på att komma ihåg och att känna igen
personligt
kontext
systematik
redundans
många krokar in i befintlig kunskap
socialt
motivation


I samband med kortleks-övningen kommer du bland annat att få lära dig om:

chunkning
komprimering
berättelser / händelseförlopp i tiden
personer / agenter
karaktärer
miljöer
levande
aktivitet


Vid ytterligare ett annat tillfälle kommer vi att prata om:

ordkunskap
slå upp direkt
i sammanhang
vara "på"
aktivt lyssnande
släpp inget
lätt att filtrera bort
etymologi
ordled
sök aktivt kopplingar
plötsligt hör du ordet överallt

22 maj 2017

Kunde något annat ha hänt?



Finns "metafysiska möjligheter", belägna mellan det historiskt och fysikaliskt möjliga eller nödvändiga, och det tänkbara?

Troligen inte, trots att vi har kraftiga intuitioner i den riktningen.

Och varför har vi det?

Evolutionärt kan upplevelsen av "öppna möjligheter" vara gynnsam, men för en sådan krävs egentligen bara statistisk bakgrundskunskap kombinerad med (eventuell insikt i att man har) ofullständig information om den aktuella situationen.

Kanske är det en kulturell tillfällighet och språkförbistring som lett till ett oreflekterat förgivettagande av "fri vilja"?

Jag tror inte att ett nekande svar på frågan "Kunde något annat ha hänt?" får några konsekvenser för (Dennetts) kompatibilism, med tanke på det ovan sagda. Men lite osäker blir jag.

Osvuret är bäst. Alltså: Bättre fela åt det deterministiska hållet.

10 maj 2017

Det sociala djuret

Hos människan bidrar oxytocin till att främja altruistiska tendenser, inte mot den egna gruppen - för då är det ju inte fråga om altruism i ordets egentliga bemärkelse - och inte heller mot medlemmar av ogillade grupper. Däremot kan oxytocin öka generositeten mot vilt främmande personer, vilket är rätt magiskt eftersom främlingar som från start är positivt inställda till varandra tillsammans kan uträtta storartade ting och till exempel bygga hus, skolor och andra samhällsbärande institutioner  
(s. 102)

Teorierna från Hobbes, Hume och andra intellektuella, om att egennyttan är källan till all mänsklig motivation, har blivit en självuppfyllande profetia. Deras teori, och alla som upprepar den, har påverkat beteendet i samhället i stort. Eftersom vi har fått lära oss att människor i första hand tänker på sig själva, anpassar vi oss till denna sociala norm för att inte sticka ut. 
(s. 103)


Ur: Matthew D. Lieberman, Det sociala djuret (2013), översättning Erik Nisser, Fri Tanke, 2017


6 maj 2017

Dear Sam

Thanks for a great podcast, and congratulations on the recent award!

I've been toying with an idea that I would like to share with you. It could perhaps be called a "recursive" podcast series. I would like to try it myself, but most of all, I want you to do it. Let me briefly describe my idea using a specific example. Of course, the same format, or variations, could be used for any content.

I'm just now reading Jason Brennan's "Against Democracy". It's a book that is guaranteed to engage everyone as it touches on many important and hotly debated topics. I would like to go through the book, page by page, and document my reactions, questions, counter-arguments etc. Using this as a manuscript, I would then like to conduct (and record) a conversation with a peer, X, who has also read the book, and then publish that conversation, both as audio (podcast) and as an edited, time-stamped, transcript.

I would then want to invite a third party, Y, to read the book, listen to the recorded conversation, and then (using the transcript as a basis) document his or her comments, as a new manuscript. Next, Y and I record a follow-up conversation, based on Y's manuscript. This is published, as before, along with an edited, time-stamped transcript.

Now (you guessed it), I invite yet another third party, Z, to read the book, listen to both previously published conversations, document his or her comments, ...and the process repeats.

And repeats. Until... exhaustion.

I have lots of ideas on who would make good candidates for X, Y, Z and so on: political philosophers, epistemologists, social scientists, historians, political scientists, ideologues, politicians, civil servants, legal scholars...

Some ground rules:

1) The book is and remains the backbone of the conversation. Excursions are more than welcome, but sooner or later - and every once in a while - the book, and its internal structure, comes back into focus.

2) That being said, the conversation is not a review. It is a general discussion of the issues raised, and concepts used, in the book.

3) Dispassionate arguments. This book will almost certainly stir up strong emotions, on all sides, on a great number of issues, and for many different reasons. But the conversation should at all times be conducted with the utmost neutrality. This is a perfect opportunity to excercise clinical detachment. The goal is to lay bare the issues, how they connect, how they can be interpreted and handled - and to show that this can be done, without second-guessing other people's motives. (Even though they may well exist.)

I know I would love to listen to a series of podcasts like these. If you don't make them, Sam, I will!


30 apr. 2017

Legitimacy vs. authority

"Against Democracy" is a libertarian's argument for epistocracy (as opposed to democracy). I am a socialist, but I am also inclined towards epistocracy. I agree with some of Brennan's arguments, but some of them baffle me.

On page 149-150, Brennan writes:

A government is said to have the right to rule ... when the following conditions obtain: 
- It is morally permissible for it to create and enforce laws ... 
- ... people have moral obligations to abide by the laws ... because the government issued those rules. 
When the first condition obtains, a government i said to be legitimate, When the second condition obtains, a government is said to have authority. 
By definition, a government is legitimate just in case it is permissible for that government to stand and to create, issue, and coercively endorse rules. By definition, a government is authoritative (or "has authority") over certain people just in case those people have a moral obligation to obey that government's laws ... Legitimacy is the thing that is supposed to make it okay for the police to arrest you. Authority is the thing that is supposed to make it wrong for you to resist them ... In short, legitimacy refers to the moral permission to coerce, while authority refers to a moral power that induces in others a duty to submit and obey.

In a footnote, Brennan adds: "In earlier political philosophy, the terms were used in sloppy or non-uniform ways. In the last tens years or so, however, it has become the convention to use the terms exactly as I define them here."

In the following pages, Brennan talks about how competence is a presumptive condition of the right to rule. Without competence, as described by Brennan, there can be neither legitimacy nor authority. But he does not seem to differentiate between these two concepts. Apart from the definition above, his discussion seems to conflate them.

Now, I think I have managed to follow Brennan's subsequent reasoning about competent rule, more or less. And partly because he no longer holds on to the distinctions made above. My biggest quandary is making sense of the distinction itself.

I talked to my wife, and she seems to share my intuition that the distinction seems artificial, somehow: You can't have one without the other.

Then I talked to my youngest son (aged 11). He said something that seemed to square with Brennan's distinction, but that I myself couldn't quite get a hold on: He said he believed that I have, and should have, the right to decide over him. But at the same time, there are instances when doesn't feel obliged to do as I say.

I struggle to make sense of this. Who decides whether a particular government is legitimate and has authority? Does everyone have to agree? Can one and the same person regard a particular government as legitimate but as not having authority, or vice versa? Is it a case-by-case decision?

To me it seems that if a group of people have deemed a certain leadership legitimate (after investigating its competence, among other things), then they have also submitted to its authority. Even if they scrutinize the competence on a case-by-case basis, there should be no exceptions to their obligation to abide by a decision that is made competently.

What do you think?

27 apr. 2017

Against Democracy: Första intrycken


Brennans nya bok, "Against Democracy" är riktigt rolig. Jag uppfattar den som en blandning av intressanta, men obekväma, idéer; skarpa resonemang; kaxighet och provokation; och kallhamrad libertarianism, dragen till sin spets (och dekorerad med ett "blödande hjärta").

Riktigt kul och utmanande.

Är du en hob, en huligan, eller en vulkan?

🙄   👺   👽

En motvikt till Brennan är Fishkins "När folket talar"; en av de mest sympatiska böcker som jag någonsin har läst. Jag är bara i början av Brennans bok, men jag undrar om han tar upp något som inte redan har "lösts" av Fishkin. Fast helt nöjd var jag inte med Fishkin heller. Jag skrev om hans bok härhär, här, här och här.

Brennan vill framstå som ideologiskt obefläckad och rationell. Han verkar överhuvud taget ha svårt att hantera ideologier, förutom som grupptillhörigheter och källor till systematiska felbedömningar och "motivated reasoning". Ett tydligt exempel på detta är hans oförmåga att se olika kluster av åsikter som annat än tillfälligheter. (Trots att han flitigt refererar till Haidt. Jag hade också rekommenderat honom att läsa Sowell.)

---

Uppdatering 29/4: Brennan argumenterar för att demokrati (allmän och lika rösträtt) inte har någon av de positiva effekter som förespråkare hävdar. Jag upplever att han upprepade gånger - underförstått - utnyttjar vad jag skulle karaktärisera som soritesparadoxen. (När ger ett extra sandkorn upphov till en hög?) Samtidigt anklagar han uttryckligen olika argument för demokrati för att begå the fallacy of composition/division. Efter att ha ägnat någon timme på Stanford Encyclopedia of Philosophy (och naturligtvis gjort en mängd utflykter) känner jag mig i behov av filosofisk terapi.

IQ: gruppskillnader och ärftlighet





Patrik Lindenfors: "Förbjuden kunskap"


1) Murray säger ganska tidigt i samtalet något som fick mig att dra öronen åt mig, nämligen att (fritt ur minnet) det har visat sig mycket svårt att designa miljöer för att systematiskt påverka (höja) människors prestationer (IQ). Där kände jag att det - alldeles oberoende av forskningens kvalitet och relevans - finns en stark ideologisk snedvridning / blind fläck i hans resonemang.

2) Jag hade också svårt att hänga med på Murrays motivering av forskningen som ett sätt att ifrågasätta "affirmative action" (kvotering, särbehandling, "positiv diskriminering"). Även ur ett liberalt / libertarianskt (eller konservativt) perspektiv verkade resonemanget skakigt.

3) Jag skulle vilja höra en principdiskussion om fall där variansen mellan grupper faktiskt är större än den inom grupperna. Det blir ett verkligt stresstest, men undviks oftast - även här.

4) Murray ondgör sig över identitetspolitik, och det är lätt att hålla med. Men jag tror att detta ord ger en falsk bild av gemensam grund. Även om vi alla vill behandla människor som individer, så har vänstern och högern helt olika agendor. (Något liknande gäller yttrandrefrihet.)

5) OM skilnader på gruppnivå föreligger kan man hantera dem på olika sätt. Murray diskuterar ekonomisk rationalitet. En arbetsgivare vill veta så mycket som möjligt innan han anställer någon. Om det enda han känner till är grupptillhörighet (förutom, säg, någon likvärdig merit) så bör han chansa på den som tillhör "rätt" grupp. Men den ekonomiska rationaliteten kan utökas till en gemensam förbindelse mellan arbetsgivare att alltid dölja grupptillhörighet hos arbetssökande. Så länge variansen inom grupper är större än mellan grupper så är det långsiktigt rationellt att tvinga sig själv att inte ta hänsyn till grupptilhörighet (även om man, i varje enskilt fall gärna skulle vilja det). Men ekonomisk rationalitet kan inte användas som ett argument i de fall där gruppskillnaderna är större än variansen inom grupperna. Här måste eventuell lagstiftning ske på normativ grund. Det finns två fall: Antingen utgår man ifrån att de bakomliggande skillnaderna på sikt kommer att minskas (försvinna), troligen som en konsekvens av den "positiva särbehandlingen". Eller, vilket är en starkare normativ position, så spelar det ingen roll.

6) Påståenden som "IQ är ärftligt till 50-75 %" är vanskliga. Vad, exakt innebär det, och vad innebär det inte?

Heritabilitet

7) Både Murray och Harris använder begreppet "ras" så självklart. Vid ett tillfälle säger Murray att "hispanics" inte är en ras utan en etnisk grupp, vilket befäster tolkningen att när han annars använder ordet "ras" så menar han biologisk ras. Enligt vad jag har förstått så är skillnaderna mellan människor inte stora nog att berättiga det ordet, i förhållande till hur det används för andra djur.