Dagens ord


Ansvar väger tyngre än frihet - Responsibility trumps liberty

10 feb. 2018

Matematik och programmering

På Twitter ställdes frågan:

Ni som är mattelärare: Tycker ni det blivit för mycket fokus på programmeringen? Hur ser ni på alla lärares utökade ansvar kring källkritik och informationsteknik?

Jag svarade så här:

På vår skola har vi mattelärare diskuterat detta ganska mycket. Min uppfattning (av vår gemensamma ståndpunkt) är att (1) programmering i skolan är viktigt av både pedagogiska och instrumentella skäl; (2) programmering och matematik kompletterar varandra på ett naturligt sätt...

...och bör därför vävas ihop i utbildningen; (3) många mattelärare har begränsad kunskap om både programmering i sig och om (1) och (2). Fristående från detta är frågan om huruvida (4) programmering ska ingå i matematik-kurserna (eller vice versa)...

Relaterat till detta är (5) frågan om (hur mycket) programmering som ska ingå i olika program som helhet.

(6) Många matematiklärare känner nog att de inte vill eller kan ta sig an programmering inom ramen för nuvarande tjänster, alldeles oavsett vad de anser om (1)-(5).

Personligen anser jag, i grov sammanfattning, att undervisning i matematik och programmering bör ges till alla elever, senast från skolår 6 och uppåt, inklusive på gymnasiet, oavsett program - men i olika stor omfattning beroende på inriktning.

Det bästa, rent praktiskt, vore nog om ämnena / kurserna hölls isär, men att ämnesplanerna överlappade och att lärare samarbetade över ämnesgränserna - på samma sätt som vi i dag gör mellan ex. matematik och fysik.

Ju fler mattelärare som behärskar programmering, och vice versa, desto bättre. Detta gäller oavsett hur man organiserar undervisningen, men genom att skilja på ämnena underlättar man övergången till mer programmering i allmänhet, då "gamla" (och nya) mattelärare...

...ges möjlighet och frihet att välja (bort) ytterligare fortbildning, ansvar, arbetsbörda etc. I bästa fall innebär detta också att de elever som hädanefter "tvingas" läsa programmering upptill matematiken får undervisning av engagerade och kunniga lärare, enligt kursplaner...

...som balanserats och prioriterats om, m.a.p. innehåll, antal undervisningstimmar och kalendertid.

8 feb. 2018

Två artiklar om flygande

Johan Ingerö: Medieklassens anemiska charm (Timbro Smedjan, 5/2 -18)

En eller två ganska enkla poänger, inbäddade i typiskt tendentiöst och förnumstigt raljerande. Dessutom missbrukar författaren sina egna observationer: drar - medvetet - alldeles för stora växlar på dem; försöker samtidigt försåtligt ta udden av fenomenet som helhet; riktar läsarnas indignation mot ”proffsflygarna” på Trumpskt manér. Det här är skrivet av en retoriskt driven cyniker som inte är det minsta intresserad av vare sig den ”vanliga människan” eller av miljön.

Jämför GP-artikeln: Där blir slutsatsen att om individuella val inte förslår så måste trycket vändas mot systemet som helhet. Här uppmanas man i stället att vända sig mot, nota bene, myndighetspersoners tjänsteresor.


Mattias Hagberg: För att klara klimatkrisen måste vi ifrågasätta kapitalismen (GP, 7/2 -18)


30 dec. 2017

Kyeyune och vänstern

Delar lite motvilligt den här.

Det finns *mycket* att säga här, men jag orkar faktiskt inte artikulera mina egna tankar denna gång. "Högt och lågt" är väl en av flera passande etiketter. Om man rensar bort de mer juvenila inslagen så liknar resonemanget ganska mycket det som förts på Sam Harris podd under året. Fast paradoxalt nog med någon slags historiematerialism i botten.

Varför lyssna på Kyeyune över huvud taget? För min del handlar det om att han då och då gör kreativa kopplingar med bitvis stort djup och bredd. Det är det positiva. Det negativa framgår nog tydligt nog vid lyssning utan att jag behöver räkna upp det.

Jag hade rensat bort den här podden från min digest men Thore provocerade mig att ta en ny titt för att se om man verkligen bör kalla K "vänster". Tja, kanske ändå, även om en del av hans grej verkar vara att demontera eller omorientera vänster-högerbegreppen. Är han *bra* (för vänstern) då? Tja, kanske, i teorin. Men jag är rädd för att det blir lite väl mycket "Milo" ibland och jag undrar hur hans svans egentligen ser ut, och vad som skulle hända om han fick mer inflytande. I praktiken hjälper han nog (dagens) höger betydligt mer än vänstern.

Wake up and smell the flowers!

Ett citat från Sapolsky:

"The frontal cortex also mediates 'executive function' - considering bits of information, looking for patterns, and then choosing a strategic action. Consider this truly frontally demanding test. The experimenter tells a masochistic volunteer, 'I'm going to the market and I'm going to buy peaches, cornflakes, laundry detergent, cinnamon...' Sixteen items recited, the volunteer is asked to repeat the list. Maybe they correctly recall the first few, the last few, list some near misses - say nutmeg, instead of cinnamon. Then the experimenter repeats the same list. This time the volunteer remembers a few more, avoids repeating the nutmeg incident. Now do it again and again."

"This is more than a simple memory test. With repetition, subjects notice that four of the items are fruit, four for cleaning, four spices, four carbs. They come in categories. And this changes subjects' encoding strategy as they start clumping by semantic group - Peaches. Apples. Blueberries - no, I mean blackberries. There was another fruit, can't remember what. Okay, cornflakes, bread, doughnuts, muffins. Cumin, nutmeg - argh, again! - I mean cinnamon, oregano...' And throughout, the PFC [pre-frontal cortex] imposes an overarching executive strategy for remembering these sixteen factoids."

(Sapolsky, Behave, s. 48)

Primacy effect, recency effect, associativa nätverk, chunking, semantisk gruppering, kategorisering, artikulatorisk loop, KTM, upprepning......

Alla dessa s.k. "meta-kognitiva strategier" är, i grunden, undermedvetna. Automatiska. Det enda som krävs är exponering. Det enda "meta" är själva artikulationen av dem.

Att försöka lära ut - och in - dessa som studietekniska hjälpmedel är att spänna vagnen framför hästen. För det första är det onödigt - om tillräcklig exponering skett. För det andra hjälper det inte om (viljan till) exponering ännu inte finns. För det tredje räcker det inte om exponering påbörjas för sent och i för liten omfattning. För det fjärde leder det till inlärd hjälplöshet. För det femte mystifierar det lärande och patologiserar bristande sådant. För det sjätte urskuldar det både elever och föräldrar. För det sjunde lägger det ytterligare ansvar på lärare.

Exponering betyder i det här sammanhanget alltså plugg. Råplugg. Tills man kan det. Allt möjligt. Hela tiden.

En försvårande omständighet är att PFC också till stor del hanterar målstyrning och självdisciplin - vilket ju krävs för självvald exponering för "rätt" saker - och att den inte är färdigutvecklad förrän i 25-årsåldern.

Entré föräldrar, vanor, miljö, normer, krav, konsekvenser.

Wake up and smell the flowers!

28 dec. 2017

Filosofisk tidskrift #3-4/17


Bäst i Filosofisk tidskrift #3/17:

David Brax: Vad gör hatbrott värre än andra brott?

Sofia Jeppsson: Förtjänst och straff

(Är modal logik verkligen värd besväret?)




Olle Risbergs artikel i Filosofisk tidskrift #4/17, "Non-naturalism, naturalism eller misstagsteori", (NN, N eller M) påminner mig om Eutyphros dilemma.

Om gudarna älskar det goda för att det är gott (NN) så behöver vi inga gudar (N). Om det goda är gott för att gudarna älskar det (M) så blir valet av gudar - och av det goda - godtyckligt (N).

Alltså N.



När jag läser Bergströms och Ruins utgjutelser över (andras) normativ etik i Filosofisk tidskrift #4/17 så tänker jag att deras implicita propagerande för dygdetik och metaetisk skepsis är ett utslag av högborgerlig elfenbentiasis. De gör flera (klassiska) poänger men verkar först och främst vara intresserade av att bevaka sina roller som smorda väktare av förborgade hemligheter. Framför allt undlåter de - kanske medvetet - att diskutera samhällelig etik. Alternativt menar de att en sådan endast är aggregatet av individuella överväganden och handlingar. (Vilket ju är defaitistiskt.)



När jag läser Bergströms recension (reflektion) av Danielssons "Vårt klot så ömkligt litet" i Filosofisk tidskrift #4/17 så blir jag nedstämd och desillusionerad. What's the point? (Fast Obama piggade upp mig igen.)



Ruins betraktelse över Tännsjös liv och gärning i Filosofisk tidskrift #4/17 är en litterär rivningskula (wrecking-ball; heter det verkligen så?). Hänsynslös, för att inte säga elak. Men tung. Så väldigt (litterärt, existentiellt) tung.

Enligt HR har TT förslösat sitt professionella liv som en hypertragisk Hamlet; skattepengar har försnillats genom att låta honom göra det; (andras) normativ etik och i synnerhet utilitarism är auktoritärt, kvasi-akademiskt, sekteristiskt och samhällsomstörtande - ja, faktiskt lika godtyckligt och illa som religiös fundamentalism; och offentlig finansiering av dylik verksamhet är ett symtom på samhällets förfall. I kid you not! Och då har jag inte ens nämnt den extremt närgågna och förödande psykoanalysen av privatpersonen TT och hans livserfarenheter.

Jag gillar verkligen inte vare sig HR:s argument eller hans onödigt elaka framställning (även om han har några poänger). Särskilt med tanke på att han här gör bokslut över TT:s liv och gärning tycker jag att det är direkt olämpligt att vara så kategorisk och dräpande. Men trots det drabbades jag av den litterära och existentiella tyngden i texten.

Den djupa klyftan - Kontinental och analytisk filosofi (Filosofiska rummet, 25 sep 2016)

Min uppfattning av HR försämrades av att lyssna till detta. Trots att jag först läst hans drapa i FT.


The science of meditation

The science of meditation - the Waking Up podcast with Sam Harris, episode #111, published December 28 2017.

It'll be interesting to hear what the Very Bad Wizards make of this.

I'm sorry, but when they say "meditation", I hear "masturbation". And when they say "introspection", I hear "indulgence.

Why *not* believe your thoughts about yourself?

It's ironic that the proposed remedy for being seduced by addictive technology is masturbation, eh, meditation. Why not actually *do* something constructive instead?

Do you really get distracted by random thoughts? Well, why not *focus* your thoughts on something constructive?

"Meta-awareness" rather than "experiential fusion"? Again, I'm sorry, but that doesn't really buy you anything. Rather, it strengthens the case for viewing this as self-deceptive pseudo-existentialism. What's the point of acknowledging the experiencing self in the background if not as pure coquettishness?

In de Beauvoir's hierarchy, I'm not sure this gets you further than to "the serious man".

And I haven't even gotten to the brain-scanning part yet...

8 dec. 2017

ADHD

Den här bilden dök upp på min arbetsplats, en gymnasieskola, i dag. En kollega tog upp den i sin undervisningsgrupp, där eleverna uppfattade den som "bra; tydlig och klar". Kollegan menade att eleverna kände igen sig själva och sina diagnoser, vilket gjorde det enklare att diskutera kring dem.




1) ADHD är, som de flesta diagnoser i DSM-V, en s.k. manifestationsdiagnos. Det innebär att man utgår från (upplevda eller rapporterade) symtom; gör upp en (godtycklig) lista över sådana; fastställer en (godtycklig) gräns för hur många av dessa som ska uppvisas (i en godtyckligt vald och uppskattad omfattning) för att en viss etikett (diagnos) ska (få) sättas.

2) Detta ska kontrasteras mot s.k. etiologiska diagnoser, där man utgår från en (fysiologisk) brist eller mekanism, oavsett vilka (upplevda) symtom den genererar.

3) I bästa fall kan manifestationsdiagnoser övergå till etiologiska diagnoser, då bakomliggande orsakssamband har fastställts.

4) I många fall är detta emellertid inte möjligt. I många andra fall är arbetet långt ifrån klart eller odiskutabelt.

5) Ett allmänt problem med manifestationsdiagnoser är att de inbjuder till godtycklighet. Utöver ovan nämnda faktorer gäller detta bl.a. också vilka symtom som uppmärksammas och upplevs som problematiska, var, när, hur och varför. Ytterligare problem finns med subjektivitet i rapportering och registrering av symtom.

6) Till yttermera visso skapas också pedagogiska problem med denna typ av diagnoser. De (a) lyfter fram vissa fenomen (på bekostnad av andra); (b) uppmuntrar till ökad uppmärksamhet på och känslighet för just dessa fenomen; (c) tränger undan eller utesluter alternativa tolkningar av och förhållningssätt till dessa fenomen; och (d) leder till en defaitistisk hållning, både hos dem som upplever fenomenen och hos dem som interagerar med dessa.

7) Till detta kommer de allmänna socialpsykologiska fenomen som bidrar till att normalisera både fenomenen och inställningen till dem.

8) Rent logiska invändningar mot manifestationsdiagnoser är att de går från verkan till orsak; och från korrelation till kausalitet.

9) Alla symtom ovan uppvisas - i lägre eller högre grad - av alla människor, vid olika tider, platser och situationer.

10) Nyttan av att allmänt patologisera dessa symtom uppväger inte på långa vägar de negativa konsekvenser som detta medför.

11) Brain Balance Center, m.fl., kan inte betraktas som vederhäftiga källor till kunskap eller praktiskt omdöme i dessa frågor. Utöver tveksam akademisk kvalitet representerar de ytterligare ett stort problem, nämligen diagnoser och pedagogik som geschäft - något som (svensk) skola och samhälle lider allt mer av.

3 dec. 2017

Russ Roberts on Adam Smith and Emergent Order

Russ Roberts on Adam Smith and Emergent Order (PEL #177)

Så, på frågan "har du en positiv syn på människor i allmänhet" blir svaret både "ja" och "nej" - från både höger och vänster.

Jag tror att det är typiskt för högermänniskor - även eftertänksamma sådana - att vara omedvetna om, ignorera, eller undervärdera mänskliga biases - framför allt sina egna (vilket är en bias i sig, som inte kan räddas med hänvisning till emergenta sanningar). Roberts här, t.ex., pratar - i samband med rökning (c:a 50 min in) - om att reklam kanske påverkar andra (och kanske t.o.m. hans egna barn lite grand) men inte honom själv.

"The impartial spectator is a figment of the imagination...if you want to be a good person, hang out with good people". Hybris! Evolutionspsykologi, samvete som internaliserad spelteori, metaforiskt tänkande, kulturell evolution, gruppselektion...

Ganska bra, men inte helt tillfredsställande*, avslutande diskussion av grabbarna. Inte minst om högerns paradoxala användning av evolutionära argument, och bootstrapping. Kul referens till Bostroms ortogonalitets- och målbevarande-principer (vilka egentligen är Humes). Och om suboptimala lokala maxima: Diversifiera familjeförmögenheten!

* Att åberopa Burke utan vidare kvalifikationer framstår som godtroget.

28 nov. 2017

Scruton: Universities are reviving the notion of heresy

Universities are reviving the notion of heresy (Roger Scruton in The Times, november 27 2017)

Religions offer more, and other things, than just membership.

Today’s university students do have time for exclusive groups. That's kind of the point.

It's not students who are "particularly insistent that distinctions [...] should be rejected, in the interests of an all-comprehending equality that leaves each person to be who she or he really is." It's the right that insists on that kind of equality and that refuses to make any distinctions other than certain performance measures.

"'Non-discrimination' is the orthodoxy of our day." Well, that sounds great! As long as it pertains to cultural background - and not to scientific rigor. Don't mix the two!

"The ethic of non-discrimination is constantly evolving to undo distinctions that were only yesterday part of the fabric of reality." Oh, look who's the social constructivist now!

The opinion that "men who regarded themselves as women were not, through the surgical removal of their penis, actually members of the female sex" should not be "judged to be [...] offensive” in and of itself. That's correct. It should only be criticized - if that is warranted - on methodological or empirical grounds.

"[M]aking a tactless remark about the difference between men and women in the laboratory" is just that - tactless. It has nothing to do with science or education but everything to do with general conduct, regardless of occupation. If such behavior - in any workplace or public space - warrants disciplinary measures or not is not a matter of scientific or educational epistemology.

"The ethic of non-discrimination tells us that women are as adapted to a scientific career as men are. I don’t know whether that is true. How would I find out who is right? Surely, by weighing the competing opinions in the balance of reasoned discussion."

Reasoned discussion? What happened to scientific investigation?

"A dissident within the academic community must therefore be exposed [...] to public intimidation and abuse"

Exposing misogyny - wherever it occurs - does not, or should not, entail disputes over academic merits. The critique may come from "radical feminists" but is is valid - or not - regardless of the critics' preferred field of study.

"This process of intimidation ought to cast doubt, in the minds of reasonable people, on the doctrine that inspires it."

It may be constructive to investigate a correlation between an academic field and its practitioners' values and behavior. If so, some statistical data would surely be helpful. But even if such a correlation can be demonstrated this in itself does not invalidate the critique.

The line between reasonable critique and unreasonable "intimidation" is, in any case, independent of the source of, or reasons for, that critique.

"Why protect a belief that stands on its own?"

Oh, there's plenty to protect. What about biological evolution, climate change or even the heliocentric world-view? It would be all to easy to claim that these "beliefs" stand on their own.

Not to mention social norms. Not so long ago, the inferiority of women and non-whites were beliefs that stood quite firmly on their own. Quite a few people protected them nonetheless. Still, in retrospect it was the beliefs that did not seem to stand on their own that needed protection.

"The intellectual frailty of the feminist orthodoxy is there for all to see..."

It might be. But are we talking about research methods, epistemology, fields of inquiry, quality of work, applications of that work... Or are we merely talking about "unreasonable" social activism? They are not the same, you know. That's kind of the point.

A "failure to protect [someone] from the cloud of twittering morons" is hardly a failure that any employer - or anyone at all - can be faulted for. One might even argue that it is a consequence of the very open-mindedness and freedom of expression we all seem to agree is essential.

If this failure displays "the sad state of the academic world today, which is losing all sense of its role as guardian of the intellectual life" then I wonder what kind of university would be preferable. What does "guarding intellectual life" entail? Censorship? No, that can't be right. Indiscriminately defending senior staff? No, that can't be it either.

"[A]t the very moment when universities are advocating diversity as an academic value [...] the true diversity for which a university should make a stand, namely diversity of opinion, has been steadily eroded and in many places destroyed entirely."

Well, what is an "academic value"? Is it diversity of theories, methods, fields of inquiry, people, values... What?

Diversity of opinion is not - apparently - a point of contention. Everyone agrees that it is a good thing, as long as those opinions are backed up by coherent arguments and empirical data. So where is the problem, really? Diversity of opinions to the detriment of scientific rigor or to the cost of excluding undesired questions and answers? No one wants that.

“Safe spaces” and “trigger warnings” are no more an issue for universities than for any other institution. What is acceptable or not in any public space is not a matter of academic debate. Yes, many students today are entitled, oversensitive and reluctant to accept differing viewpoints and consider facts and theories that challenge their preferred worldview. But that in itself does not constitute a valid critique of gender theory or any other academic field, nor of efforts to diversify students, teachers, topics etc. On the other hand, consciously or subconsciously disfavoring people based on personal preferences or institutional legacies and calling it "academic freedom" is just lazy and corrupt.

"[A]n institution in which the truth can be impartially sought, without censorship, and without penalties imposed on those who disagree with the prevailing orthodoxy, is a social benefit". Of course! As long as both the "prevailing orthodoxy" and its detractors deal with the "matter of truth-directed argument".

Skolmatematik vår kulturs bönesnurra

Skolmatematik vår kulturs bönesnurra (Sverker Lundin i Pedagogiska magasinet, 17/11 2017)

Det finns flera invändningar att göra mot denna text. Man måste också vara försiktig med att tolka, dra konsekvenser av, och tillämpa den. Men den är tankeväckande.

Å ena sidan vill vi hylla den för allt vi tror att den gör för oss. Därför placerar vi den i centrum för vår kultur. Å andra sidan skrämmer den oss med sin svårbegriplighet. Därför bygger vi in den i ett skal av skola, där den kan verka i det tysta Det ofta jobbiga tragglandet med matematiken i skolan är priset vi måste betala för att stå fria som vuxna, som stolta försvarare av matematiken.

I ordet "tror" ligger en stor del av problemet med Lundins text. Den är en intressant sociologisk betraktelse, och behöver alls inte tolkas som kritik av matematikundervisning - men det kommer antagligen de flesta att göra.

Med ordet "tror" signalerar Lundin det han (medvetet) ignorerar eller inte själv förstår, nämligen att matematik har potential att ge alla viktiga färdigheter och insikter. Inte bara i lärande. Utan i just algoritmiskt tänkande, logiska resonemang, möjlighet att se mönster, att generalisera etc. Han undviker detta eftersom det gör hans tes mindre "sexig".

Alla kanske inte bör stånga sig blodiga mot matematiken - men samhället är beroende av att tillräckligt många gör det - och lyckas. Att politiker, samhällsvetare, "vanligt folk" m.fl. inte vare sig kan, förstår eller använder matematik i sitt dagliga liv är sorgligt och destruktivt. Lundin resonerar från detta faktum till den felaktiga slutsatsen att matematik därför (uppenbarligen) inte är viktigt. Det är ett allvarligt misstag.