Recension av filmen "In Bruges"
Betyg: 4 (av 6)
The Good
Snygg produktion och bra regi. Mycket snyggt foto. Goda skådespelarinsatser, särskilt av Farrell. Kvick och dråplig dialog och fungerande situationskomik. Ett brett persongalleri med flera intressanta, skruvade men hyfsat trovärdiga karaktärer. Håller intresset uppe till slutet och bjuder på underhållning på vägen dit.
The Not So Good
Manuset går delvis på rutin och innehåller många klichéer. (Inte minst slutscenen är ju så förutsägbar att den nästan blir oförutsägbar!) Med lite distans är handlingen endast en stomme för de enskilda scenerna, replikerna. Och det räcker liksom inte hela vägen, särskilt eftersom inte alla scener står för sig själva. Sens moralen - att man ska stå för sina principer - blir ju minst sagt parodisk, med tanke på *vilka* principer som efterlevs (uppenbarligen är *de* inte så viktiga.)
Jag stör mig på gangsterrromantiken; fascinationen över sociopater; pulp fiction-våldet (inklusive det faktum att folk tar alldeles för god tid på sig att dö); den absurda och godtyckliga moralen och hederskoderna. Inte nog med att det är sååå uttjatat - budskapet är dessutom (nästan alltid) oklart och tveksamt; och för mig personligen är det rent motbjudande. (Ja, jag hatar "Sopranos", t.ex., både som underhållning och som samhällsfenomen.)
Och att Brygge med självklarhet skulle utgöra varje självrespekterande tuffings hatobjekt, ja kanske t.o.m. helvetet på jorden - det blir snabbt ganska fånigt. Snart framstår själva namnet, "Bruges", som det enda skälet till denna märkliga orts-fobi. Det är fånigt. Särskilt mot slutet, när Ray uppenbarligen funnit sig tillrätta ganska bra, men ändå tvingas älta manuskriptets tomma snack om det hatade "Bruuuuusscchh".
Mitt tips: "Midnight Run" med Robert de Niro och Charles Grodin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar