Dagens ord


Ansvar väger tyngre än frihet - Responsibility trumps liberty

12 nov. 2012

Allmänningarnas dilemma - som experiment

Ellinor Ostroms (m.fl.) Nobelprisvinnande studier som experiment på gymnasiet.

Klassen delas in i grupper om 4 elever. Varje elev tilldelas 20 godisar (eller krediter). Varje grupp får en burk där de kan samla till en gemensam pott. Varje elev i gruppen får lägga ett - för de andra okänt - antal godisar i burken. När alla gjort detta inspekterar experimentledaren burken. För var tionde godis i burken får alla elever i gruppen fyra godisar var. (Vilket alltså motsvarar någon form av tillväxt eller resultat av hushållning.) Proceduren upprepas tio gånger.

Vad händer? Till en början kommer många elever att lägga ett icke ringa antal godisar i burken. Troligtvis kommer alla elever i gruppen att tjäna på detta (*). Men efter hand kommer några elever att upptäcka att de kan tjäna mer på att inte lägga några egna godisar i burken, under förutsättning att de andra eleverna fortfarande gör det. Så snart detta beteende upptäcks kommer fler och fler elever att på detta sätt försöka öka sin egen kortsiktiga vinst. Ganska snart kommer antalet godisar i burken att vara så lågt att ingen längre tjänar på att bidra.

Den optimala strategin är förstås att alla elever alltid lägger alla sina godisar i burken. På så sätt tjänar de 0.4*(20*4) - 20 = 12 godisar var per omgång, samtidigt som den gemensamma potten hela tiden växer. Om ingen satsar någonting blir den individuella vinsten 0, och ingen gemensam pott växer fram.

Om någon bidrar till potten medan andra inte gör det, riskerar denne att gå med förlust, till de andras vinning. Låt säga att två elever i gruppen lägger 10 godisar var i potten, medan de andra två inte lägger någon. I slutet av omgången ligger då 20 godisar (fler) i burken (än tidigare). Dessa genererar ett tillskott av (minst) 0.4*20 = 8 godisar till varje elev i gruppen. De elever som bidrog till potten har alltså förlorat 10-8 = 2 godisar, medan de som inte bidrog har vunnit 8 godisar.

Experimentet går att variera och diskutera på många sätt.

Man kan sedan införa möjligheten till (kostsam) bötfällning av icke-samarbetande gruppdeltagare, och visa att man med gynnsamma parametrar (och med förväntningar om långsiktigt samarbete) kan återupprätta och bibehålla optimalt samarbete. (Men matematiken bakom blir nog lite för krånglig eller tidskrävande.)

Sen blir det riktigt intressant:
Many behavioral game theorists have found that, while altruistic punishment increases participation, it often leads to such a high level of punishment that overall average payoffs, net of punishment, are low [...] Some have interpreted this as showing that strong reciprocity "could not have evolved," or "is not an adaption." It is more likely, however, that the problem is with the experiments themselves. These experiments attempt to refute the standard "homo economicus" model of the self-regarding actor and do not attempt to produce realistic punishment scenarios in the laboratory. In fact, the motive for punishing norm violators is sufficiently strong as to lower overall payoffs when not subject to some social regulation. In real societies, there tends to be a collective control over the meting out of punishment, and the excessive zeal of individual punishers is frowned upon and socially punished. Indeed, [...] one of the rare studies that allowed groups to regulate punishment [...] found that groups that voted to permit only punishment of below-average or of average and below-average contributors achieved significantly higher than groups not using punishment.
(s. 67)

(*) Klassisk ekonomisk teori utgår ifrån att ingen skulle lägga något i burken ens under de första omgångarna. Vad modern ekonomisk forskning visar är att människor inte är "self-regarding" utan antingen "altruistic reciprocators" eller "inequality-averse". De förra utgår från att samarbete gynnar alla inblandade (och att alla andra också inser detta), men straffar avvikare även på bekostnad av både sig själva och det totala utfallet; medan de senare i första hand prioriterar en jämn fördelning, särskilt när de själva lider orättvisor (men även annars).

Man kan nog approximera dessa typer med dygd-etiker repektive konsekvens-etiker...

Inspirerat av kapitel 3.9, Altruism and Cooperation in Groups, i Gintis (2009), The Bounds of Reason.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar