Hur kommer det sig att trender inom pedagogik utan evidens har spridit sig runt om i våra klassrum, trots att skollagen tydligt stipulerar att all utbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet? Svaret kan finnas i att trenderna har sålts in i klassrummen från auktoriteter inom skolvärlden – det pedagogiska etablissemanget inom akademin, skolmyndigheterna och visionära skolpolitiker. Inte lärarna ute i klassrummen.
Skogstad ger exempel hur Skolverket m.fl. anbefaller pedagogiska metoder utan att känna till, eller följa upp, den faktiska nyttan. Och då ska vi inte tala om vad som försiggår på lokal nivå.
Det är emellertid lite missvisande att hävda att dessa trender endast "säljs in" uppifrån. Efterfrågan underifrån är nämligen stor. I sin iver att förtränga en omöjlig uppgift har skolan, på alla nivåer, både uppmuntrat och anammat allsköns kvacksalveri.
Den omöjliga uppgiften består i korhet i att alla elever, oavsett utgångsläge, ska "lyckas" att vandra genom utbildningssystemet med minst godkända betyg inom stipulerad tid. Det är lärarens jobb att se till att så sker - under vilka omständigheter som helst. Inte konstigt att skolan efterfrågar - och så desperat vill tro på - magiska metoder! Och i sann nyliberal anda odlas också myten om superlärarna (eller "de särskilt skickliga pedagogerna").
Det räcker inte att gå tillbaka till traditionell lärarledd katederundervisning med ordning och reda. Men det räcker inte heller att insistera på nya, evidensbaserade, metoder, vilket Skogstad och många andra nu gör. Det är naturligtvis ett steg i rätt riktning, men är samtidigt i sig själv en trend! Om man hoppas att sådana metoder helt ska lösa skolans omöjliga uppgift så ägnar man sig åt ytterligare en form av förträngning.
Det enda som hjälper är att drastiskt höja kraven både för intagning och examinering (gäller inte bara elever och lärare, på alla nivåer, utan också rektorer, förvaltning och politiker) och att konsekvent hålla på dessa krav. Det skulle innebära att många - åtminstone i en övergångsfas - inte blir antagna eller godkända. Efter en generation eller två skulle kvaliteten vara dubbelt så hög som idag, och genomströmningen nästan lika hög.
Men priset är alltså inget mindre än tiotusentals misslyckanden. I stället för att spendera så mycket kraft på att vidmakthålla en illusion, borde vi ägna betydligt mer kreativitet åt att utforma alternativa livsvägar och samhällsinstitutioner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar