Dagens ord


Ansvar väger tyngre än frihet - Responsibility trumps liberty

15 nov. 2017

Sanning och jämlikhet


Academic Freedom Under Threat in Sweden (Quillette, 14/11 2017)



Ivar Arpis senaste artikelserie (åtminstone första delen) publiceras även i Quillette - vilket är intressant i sig.

Jag är inte helt igenom kritisk till texten, och jag tror att det är viktigt att vi försöker hålla diskussionens vågor så låga som möjligt, så att vi undviker en alltmer amerikaniserad och destruktiv debatt, där extremer legitimeras av varandra.

Men eftersom jag ligger längre till vänster än Arpi så tycker jag mig kunna identifiera en del tveksamheter i hans resonemang. I Kahnemans anda hoppas jag att vi kan hjälpas åt att hitta svagheter i varandras tänkande för att gemensamt närma oss kloka lösningar. (Om alla verkligen hjälper till; annars får vi nöja oss med dragkamp.)

Det börjar med en berättelse från Samhällsvetenskapliga institutionen i Lund. En lärare ska hålla en kurs om fascismens framväxt under 1900-talet. Universitetet kräver att litteraturlistan ska utgöras av minst 40 % kvinnliga författares verk. Läraren försöker tillmötesgå kravet, trots att lämplig litteratur är svår att finna, och inkluderar en text av en annan kvinnlig författare - trots att detta innebär att fokus för kursen förskjuts. Eleverna är inte nöjda utan vill också läsa Judith Butler. Läraren avkrävs ett löfte att även lägga denna till litteraturlistan. När kursen pågått en kort tid framför eleverna kritik till läraren och - via studentorganisationen - till institutionsstyrelsen för att genusfrågor (ännu) inte behandlats på kursen. (Läraren har sedermera valt att inte längre ge kursen.)

Om detta må man tycka flera saker. Utan att ha alla detaljer, känner jag sympati för läraren. Elevernas kritik framstår som omotiverad och missriktad. Institutionsstyrelsen verkar ha agerat klumpigt. Vad som nu borde hända är att ett nytt beslut tas, vilken både lärare och ledning är överens om. Om kravet på 40 % kvinnlig representation inte kan tillmötesgås, med rimliga ansträngningar och kompromisser från båda sidor, ja - då bör ett undantag göras. (Det är inte så märkligt att kvinnor är underrepresenterade i äldre litteratur eller inom vissa områden. Det är heller inte rimligt att mindre relevant litteratur prioriteras p.g.a. författarens kön.)

Sen blir det lite tendentiöst. Att institutionen har en jämställdhetsplan är inte dumt i sig. Inte heller att man regelbundet kontrollerar litteraturlistor och försöker eftersträva att olika kön och perspektiv representeras. Eller att man strävar efter jämlikhet bland studenter och personal. Men Arpi hävdar att det handlar om något mer, nämligen att inta rätt perspektiv, och att detta är ett postmodernistiskt sådant. Arpi talar också om att specifika teorier ska lyftas fram. Men här tror jag att han blandar äpplen och päron: Jämlikhet är ingen teori. (Judith Butler förfäktar kanske en sådan, men det är en annan sak.)

Lite längre fram hänvisar Arpi till regeringens skrivelse (från 2008) om jämlikhetsintegrering. Såvitt jag har kunnat utröna, säger denna inte så mycket mer än att svenska lärosäten ska föra statistik över könsfördelningen på sina studenter. Men för Arpi handlar den om "gender mainstreaming" - och här påbörjar han en gradvis sammanblandning av olika intressenter, organisationer och tolkningar för att så småningom komma fram till att jämlikhet inte handlar om just detta, utan om överdrivet positiv särbehandling av vissa högljudda grupper.

Om det Arpi egentligen vill säga är att det i dagens samhälle inte (längre) finns några strukturella fördelar (vare sig i förutsättningar eller i resultat) för vita, välbeställda män, så önskar jag att han faktiskt också skriver det. Men jag tror inte att han egentligen nekar till att så är fallet. Och om han gör det, så vågar han inte säga det.

Som högerman insisterar Arpi också på att endast tala om just förutsättningar och inte om faktiska resultat, eftersom detta skulle kunna leda till positiv särbehandling - vilket högermänniskor avskyr även om den på sikt kan leda till just mer likartade förutsättningar. Men han glömmer då att skillnader i resultat faktiskt också delvis förklaras av skillnader i förutsättningar, vilka i sin tur delvis förklaras av strukturella nackdelar.

Arpi kritiserar det nationella sekretariatet för genusforskning, och i synnerhet dess samordnare, Fredrik Bondestam. Om detta sekretariat vet jag inget - och det är fullt möjligt att jag inte skulle gilla allt de håller på med. Men Bondestams påstående, att en "privilegierad elit av svensktalande, vita protestanter är helt ointresserade av informera sig om sitt eget strukturella väl" klingar, om än melodramatiskt, inte helt falskt i mina öron. Det är ju just därför som statistik över könsfördelning m.m. blir motiverad. (Och det är ju inte så konstigt om människor ogärna konfronteras med, eller ogärna överger, sina fördelar gentemot andra - även om dessa inte alltid är befogade.)

Men, säger Arpi, sådant jämlikhetsivrande är minsann inte vad gemene man efterfrågar. Jaha... Argumentum ad populum, alltså. Om det nu stämmer, vilket Arpi inte belägger.

Här kommer ytterligare en glidning i resonemanget:
While it might sound like it, gender mainstreaming is not just about tackling discrimination. Whereas anti-discrimination efforts aim to creat equal opportunity for all, gender mainstreaming is about 'reorganizing existing activities' and 'changing the power structures that give discriminatory effects'
Källan är här oklar. Men oavsett varifrån de citerade uttrycken kommer så undrar jag vad problemet egentligen är? Arpi verkar tycka att uttrycken implicerar radikala, men dolda, agendor som går långt utöver motverkande av diskriminering - ja, långt utöver jämställdhetssträvan över huvud taget. (Och här är han ju extra känslig, eftersom sådan inte får tangera positiv särbehandling av något slag enligt högern.)

Arpi söker sig nedåt i hierarkin. På universitetsnivå hittar han jämställdhetsplaner som karaktäriserar nuvarande tillstånd som misogynt, rasistiskt, heteronormativt, etc. Inga citat anges, men jag kan nog tänka mig att det på sina ställen går till (lokal) överdrift.

Som konkret exempel nämner Arpi Uppsala universitet, där man uttryckligen använder begreppet intersektionalitet. Jodå, det finns problem med bruket av denna term, det håller jag med om. Men jag tvivlar på att Arpis egen tolkning är den Uppsala universitet utgår från:
So what does intersectionality mean? Imagine a pyramid. At the top there are white, able-bodied, heterosexual men. They are considered to have the greatest power and are therefore considered the most privileged. From this position different power structures flow and intersect....
Så långt, så väl. Onödigt tillspetsat (!), men låt gå för det.
... Men repress women, whites press non-whites, non-disabled repress disabled, and heterosexual press LGBTQ-people. It might not be a conscious oppression, but nevertheless the norms created around white, able-bodied, heterosexual men are oppressive. The oppression is exerted through diffuse power structures that permeate everything we do and think. That's the theory.
Det är alltså teorin. Teorin? Är det nu vi blir kreationister? Eller klimatförnekare? Med lite god vilja är ovanstående inget annat än självklart. Ordet "oppression" används tyvärr i stora delar av den litteratur som Arpi kritiserar - trots att den i många fall endast syftar på omedvetna och till synes harmlösa handlingar och strukturer. Det är olyckligt. Det gör det lättare för Arpi att tolka in och förmedla något han anser vara uppenbart vinklat och radikalt. Men han gör ju faktiskt själv ett ganska bra jobb när han nyanserar detta förtryck. Förutom att han då också använder ordet "diffuse", vilket - återigen - förekommer i litteraturen, men här lyfts fram som att sätt att konspiratoriskt blottlägga en konspiration.

(På högerfronten används ofta ordet "våld" för att på motsvarande sätt misstänkliggöra samarbete och solidaritet. Fast då är det högern som är originalkonspiratörerna. Jag undrar vad Arpi tycker om skatter.)

Nåväl! En "teori" eller en ganska okontroversiell utgångspunkt - i vilket fall som helst så är den enkla lösningen lite statistik! Lite siffror. Och var det inte just det jämställdhetsskrivelsen efterfrågade?

Glidningen fortsätter. Nu lutar Arpi sig mot Haidt, som i ett samtal dem emellan lär ha sagt något i stil med (oklart om Arpi här citerar eller själv tolkar Haidt):
The first thing you do when you interact with people is that you find out which category they belong to. White? That's bad. Male? That's bad. Straight? It's bad. It is called intersectionality. You add privilege points based primarily on racial background, gender, and sexual orientation. Basically, it's a form of racism. It's a form of intellectual cancer because the whole idea of universities is that we're supposed to learn to judge each other by our ideas and words, and not by what categories we happen to belong to.
Så detta är intersektionalitet? Jo, jag vet att det ovan beskrivna beteendet förekommer. Och jag håller med om att det är orimligt och skadligt. Men nu har vi kommit långt ifrån jämställdhet. Och det är här högern går för långt, och utnyttjar vänsterns excesser för att flytta fram sina egna positioner. Man nöjer sig inte med att kasta ut badvattnet, utan vill gärna få med barnet också: Genom att likställa alla jämlikhetssträvanden med andra intressenters egoism, dumhet och maktbegär vill man undvika att erkänna grundproblemet, nämligen förekomsten av strukturella fördelar över huvud taget.

Även de mest sofistikerade högerdebattörer vägrar att se sådana strukturer. De bedyrar sin neutralitet och säger att endast prestation ska belönas - oavsett personliga egenskaper eller härkomst. De säger, paradoxalt nog, att om bara jämlika förutsättningar ges så är det omoraliskt och kontraproduktivt att "kvotera" på annan basis än faktiska resultat. Men samtidigt vägrar de att se, eller bry sig om, just skillnader i förutsättningar. Och de kan inte ens föreställa sig att kvotering på sikt kan leda till utjämning av dessa.

Arpi kritiserar normkritik: Normer är, säger han, per definition maktstrukturer. Och det har han ju rätt i. (Men jag tror inte att han håller med.) De här maktstrukturerna förtrycker människor, säger han vidare. (Men jag tror inte att han håller med.) Tja, en del gör säkert det, och andra inte. Normen att inte röka inomhus "förtrycker" rökare - mer för 20 år sedan än nu. Återigen misstänker jag att det som låter ganska självklart och neutralt i mina öron låter subversivt och suspekt i Arpis dito.

I samma anda skriver Arpi att svenska universitet aktivt främjar arbetet med att förstå sådana maktstrukturer för skapa en mer jämlik värld. Ja, det låter väl ganska bra. Och ett studieområde så gott som ett annat, för att inte tala om lovvärt. Men Arpi påpekar närmast desperat att detta inte längre är ett "fringe phenomenon" och menar uppenbarligen att detta är ett problem. (Det är möjligt att han här helt enkelt begår ett oskyldigt syftningsfel...)

Arpi kontrasterar flera gånger sådana studier med slagordet "akademisk frihet". Det är ju något helt annat - och det vet han nog egentligen. Men detta har blivit något av en standarddevis för högern. Sällan ser jag någon nyansera diskussionen. Det vore ju t.ex. klädsamt om några av den akademiska frihetens förmenta förkämpar någon gång emellanåt gör ett medvetet försök att särskilja denna viktiga frihet från (priviligierade) akademikers godtycke. Och detta sagt av någon (mig) som ställer sig frågande till studenters inflytande över litteraturlistor! Men med frihet kommer ansvar.

Nu något jag håller med Arpi om - igen: Behovet av data. Enligt Arpi har de universitet som försökt kartlägga olika former av ojämlikhet blivit tillrättavisade av sekretariatet för genusstudier:
...'...it's not relevant to present already known structure injustices'...
Och detta låter förvisso anmärkningsvärt. (Återigen, jag kan mycket väl tänka mig att detta sekretariat lider av mild sekterism). Men man kan också tänka sig att det här föreligger en viktig skillnad mellan förekomsten av (vissa) strukturer, å ena sidan, och det faktiska utfallet i termer av ansökningar, antagningar, examinationer, representation, etc. Att kartlägga det senare är ju vad regeringen själv anbefallt. Att kartlägga det förstnämnda är, om inte onödigt, så åtminstone problematiskt.

Ari gör sig lustig över att Karolinska sysslar inte bara med biologiska könsskillnader (vilket även han verkar rimligt) utan också med socialt kön. Tja, det är väl inte nödvändigtvis så konstigt. En holistisk människosyn (patientsyn) är förstås eftersträvansvärd. Och i en sådan ingår rimligtvis psykosociala faktorer. (Men visst, man kan föreställa sig att även avarter förekommer.)

I Malmö arbetar man för att utjämna skillnader inte bara i förutsättningar utan också i "konsekvenser", alltså i resultat - vilket naturligtvis är ett anatema för högermannen Arpi. Själv ser jag inget principiellt fel, eller nödvändigt ont, i detta (vilket jag motiverat ovan). Men visst kan det gå till överdrift och bli kontraproduktivt. Arpis beskrivning av vad som faktiskt sker ger mig emellertid ingen direkt anledning till oro.

När Arpi kommer till Stockholm så finner han att:
...KTH's plan, to a very small extent, is about gender equality, and to a very large extent it is about sanctioning a theory of power structures according to intersectionality and gender studies.
Det där med teori igen. Exakt vilken, om någon, handlar det om?

Men följande citat ur KTH:s plan (för jämställdhet, antar jag), är inte helt lyckat:
...'visualizing the problems that arise from the fact that we divide humanity into two categories and ascribe one category more value than the other'.
Det här är inte objektivt. Det är inte ens sant. Det är bara dumt. Kanske välment, men dumt.

Mot slutet av sin artikel återgår Arpi till sekretariatet för genusstudier. Han skriver att de inte är intresserade av att förbättra utbildning eller forskning; inte heller av jämlikhet; utan endast av att indoktrinera (mitt ord) universitetspersonal med "det rätta perspektivet". Jag orkar inte sätta mig in i sekretariatets förehavanden (https://www.genus.se) och det är möjligt att Arpi har delvis rätt - och det vore illa nog. Men av hans egen beskrivning kan jag inte komma till samma tvärsäkra och onyanserade slutsats - och jag ser heller inte hur Arpi själv kan göra det. Bara som ett exempel: Gynnas inte utbildningen av jämlikhet, eller av en ökad medvetenhet om olika (historiska) normer och strukturer? Jo, det kan den mycket väl göra, på många olika sätt.

Slutligen återgår Arpi till akademisk frihet och "integritet". Som sagt, litteraturlistor ska inte bestämmas av studenter. De skall först och främst bestämmas av experter på området, och endast i görligaste mån harmoniera med andra önskemål, om detta inte påverkar relevansen negativt.

Att söka sanningen och att sträva efter jämlikhet och diversitet behöver inte stå i ett motsatsförhållande. Frihet under ansvar. Ansvar att stå emot otillbörlig påverkan. Men också ansvar att utmana sig själv.


#askingforafriend
#tryingtowalkafineline

---

Så här kan debatten också se ut:

Genussekretariatet: Arpi blundar för ojämlikhet

Genusvetare: Jämställdhetsintegrering är snömos

Scholars say term ‘intersectionality’ misused, abused in higher ed today

Post-modern neo-Marxist cultural Marxists are coming to get you!

Nonsensforskning och kunskapssamhälle

Intersektionalitet och Poppers paradox

Frankfurtskolan och konstruktivism

Wellnessyndromet: Några reservationer

---

Saxat från sociala medier:


Kommentator

Vad säger du om det här "Enligt honom gör lärosätena ett strukturellt felslut där de till exempel ”går från att beskriva en ojämn fördelning till att direkt slå fast att orsaken beror på förtryck”. Ett strukturellt felslut vore snarare att utgå från en skenbar neutralitet i befintliga strukturer och organisationer och att eftersträva skapandet eller upprätthållandet av lika villkor eller likvärdighet, när all offentlig statistik som går att uppbringa pekar på motsatsen." Finns det inte en poäng med att inte använda utfall som bevis på mekanismen? Med det inte sagt att universiteten är "neutrala".


Jag

Jo... Just det här stycket reagerade jag också inför. Jag har läst det flera gånger; nu igen med din fråga i öronen; och tycker att det är svår att hålla balansen här. (Jag minns att jag hade förtvivlat svårt att förstå Murrays resonemang, på Sam Harris podd, om IQ och positiv särbehandling - och jag tror det är relaterat.)

Poängen är väl att äkta neutralitet måste (i teorin) innefatta acceptans av eventuella skillnader i utfall.

När det gäller just utbildning så är jag inte ensidigt för jämlikhet i termer av resultat - vilket jag däremot är när det gäller det mesta i övrigt. Högern, däremot, är ju av princip emot all form av utfallsjämlikhet.

Å andra sidan, vem f-n är helt neutral, och vad innebär det ens? Risken med att bortse från utfall är nästan alltid större: Det är ju knappast lättare att enas om vad "lika förutsättningar" innebär. Och hur annars påvisa eller argumentera för (orättvisa) mekanismer?


Kommentator

Ögnade igenom [Jeffner]. Verkar ha en del poänger. Jag tänker bara att det behövs bättre argumentation än vad som presteras ovan. Det är väldigt mycket diffusa begrepp som används och det brukar vara ett tecken på att ingen egentligen vet vad de pratat om. Arpi minst av alla iofs.


Jag

Jag tycker att Jeffners text var hyfsad. Hon gör några viktiga poänger, och ursäktar inga dumheter. Arpis referens är bestickande. Men kanske inte nödvändigtvis så illa: Det finns många saker, förutom biologi, som är intressant. Faktum är att biologi är "ointressant" i den mån den är självklar. Vitsen med genus är ju att komplettera begreppet kön även med andra aspekter. Biologi, psykologi, sociologi, m.fl. studeras ju redan, och sedan länge. Det bör alltså finnas ett naturligt och försvarbart selektionstryck på artiklar som inte "integrerar" biologi (vad det nu innebär, enligt sociologen ifråga).

Ja, jag vet att det finns andra förklaringar också, och en hel del överambitiösa, talanglösa, agenda-drivna och kontraproduktiva genusgökar där ute. Troligen t.o.m. en högre andel sådana än inom andra områden. (Kanske delvis som ett resultat av uppdämd frustration.) Men det motsägs ju inte av Jeffner. Om "19-av-20"-studien är det enda Arpi har att komma med, så räcker det inte så långt som han verkar mena.

Det är ju bara löjligt att tro, som han låtsas göra, att alla andra (genusteoretiker) förnekar eller ens förringar biologiska könsskillnader.


En annan kommentator

Vilken vetenskaplig metod baserar genusvetare sin forskning på?


Jag

Samhällsvetenskap och humaniora har flera väletablerade metoder, med kända för- och nackdelar jämfört med naturvetenskap. (Motsvarande gäller kvalitativ kontra kvantitativ forskning.) Jag vill inte, och behöver nog inte, övertyga dig om detta. Inte heller om att annan forskning och kunskap än den naturvetenskapliga och kvantitativa är oundgänglig för oss människor, även om den - liksom även naturvetenskap, matematik och logik - har sina begränsningar. Vilket för övrigt vi alla har: som människor, forskare och uttolkare.

Oavsett var vi drar gränsen för "tillräckligt" säker, otvetydig och odiskutabel kunskap så kan vi inte utesluta allt annat - då kommer vi ingenstans. Då skulle vi t.ex. inte kunna bedriva historia, sociologi, ekonomi eller politik över huvud taget. Inte ens statistik - om den ska vara det minsta intressant.

Det blir bara löjligt när bekväma viktigpettrar hånar allt som inte är matematik, eller logik, eller naturvetenskap, eller kontrollerade och randomiserade experiment (CRT). Visst! Det går ju an att peka ut (synbarligen) löjeväckande exempel, men om man inte har någon bättre motivering än att endast "exakt" vetenskap är värd något, ja då har man själv automatiskt diskvalificerat sig från en seriös och konstruktiv diskussion.

12 nov. 2017

Nonsensforskning och kunskapssamhälle


Nonsensforskning (Filosofiska rummet i P1, 1/10 2017)

Alvesson och Paulsen är udda sängkompisar. Jag läste deras artikel i DN för ett tag sen och blev inte imponerad. Undrar just hur det samarbetet började, och hur länge det varar. Det påminner inte så lite om Wellnessyndromet.

Alvesson är en inte helt okontroversiell gnällspik. Det finns kanske andra, mer diplomatiska, företrädare för ett i och för sig viktigt budskap? Men resonemanget om breddad högre utbildning gör han bra. (Funderar på Paulsens vinkel där, och tänker bl.a. på hans insats i Idévärlden nyligen.) Humanekologen från Malmö verkar bitvis vara en del av problemet. Sociologen, däremot, verkar vettig.

Diskussionen om Liberal Arts och bildning är bra. Här har nog Paulsen influerat: Fiske på förmiddagen o.s.v.

Men lite elitism måste vi ha som motvikt, om vi menar allvar med "kunskapssamhället". Gärna många olika vägar, men stenhårda krav på åtminstone en del av dessa. Inga högre betyg / examina / befattningar för flertalet. Fria studier som arbetsmarknadsåtgärd, i kombination med automatisering och (någon form av) medborgarlön.

Det gäller att lösa detta snyggt - utan att återinföra eller förstärka ett klassamhälle.
 

Dödssynder

De sju döds­synderna & Gianni Schicchi (Göteborgsoperan, november 2017)

Brechts sju dödssynder: katolska moralkakor, luthersk arbetsetik och jantelag som överklassens maktmedel och disciplinering av massorna. Låt de rika och lyckliga bryta mot reglerna och vandra själv som en stolle med rak rygg mot frälsning utan att fråga vart du egentligen är på väg.
Nu väntar vi på andra aktens genuina dekadens: borgerskapets.

Gianni Scicchi är en fullträff! Sublim buskis. Och egentligen inte såå hopplöst deprimerande. Men ändå kul att publiken skickas iväg med uppmaningen att tänka över sin egen destination i Dantes inferno.

Intersektionalitet och Poppers paradox

Intersectionality and Popper’s Paradox (Quillette, November 6, 2017)



De två första strategierna framstår inte nödvändigtvis som farliga eller märkliga, i sig själva.

Exemplen, och hur de vinklas och formuleras, visar också hur subjektiv gränsen är mellan ”utveckling”, ”sunt ifrågasättande” etc. å ena sidan, och ”manipulation”, ”flockmentalitet” etc. å den andra.

Om man utgår från Popper så måste man förstås erkänna detta: Vilka är alternativen? Ett mindre öppet samhälle? En meritokrati där just JAG bestämmer var gränserna går?

(Det är nog här som högern urartar till populism. När man inte vågar erkänna att man, snarare än ett öppet sanningssökande, egentligen vill ha moraliskt företräde, men inte kan motivera detta på annat sätt än genom vädjan till ”common sense”.)

Den tredje strategin, däremot, kan jag mer reservationslöst förkasta. Men om man nu ska vara konstruktiv så måste man även här försöka motivera och avgränsa befogenheter och auktoritet på ett så objektivt, flexibelt och öppet sätt som möjligt.

Nej, studenter ska inte bestämma kursplanen. Men de får önska, och söka sig till, olika lärosäten vilka i sin tur argumenterar för och konkurrerar om världsbild och inflytande. Säger Popper.

Men utbildning är ju ett klassiskt ”marknadsmisslyckande”. Kanske är det just därför högern och vänstern skaver mot varandra så intensivt här - de måste samexistera i samma tunna.

Ett problem med tanken om fritt konkurrerande lärosäten är att vare sig bredd eller djup verkar uppenbara sig, men framförallt att bredd ofta sker på bekostnad av djup. Ett annat akut problem idag är att fler och fler bristfälligt (ut)bildade människor fortsätter som lärare och forskare på universitet och högskolor eftersom de välkomnas där - men ingen annan stans. Därmed undermineras kommande generationers utbildningskvalitet snabbt. (Tack för påpekandet, Christer!)

Det ironiska är att vi i Sverige i modern tid mer eller mindre medvetet har skapat samma problem som U.S.A. brottats med från början - genom kommunalisering, regionala högskolor och öppna dörrar till lärarutbildning (och lärarundervisning!) m.m. Jag har själv observerat detta ”race to the bottom” på nära håll.

Frankfurtskolan och konstruktivism




Lyssnar till Bildningspodden om Frankfurtskolan och känner som vanligt ett starkt släktskap, inte minst med Adorno.Men jag hör också frön till det som senare urartade till postmodernism i andras händer. Och jag återvänder till en tanke jag närt sedan jag tvangs genomgå en behörighetsgivande lärarpåbyggnadsutbildning:

En stor del av problemen i dagens skola och samhälle kan nog föras tillbaka på ett enda monumentalt kollektiv missgrepp inom den akademisk-pedagogiska världen; ständigt begånget under de senaste femtio åren; nämligen undlåtenheten och oförmågan att hålla isär och hantera två helt olika betydelser av ordet konstruktivism.

Den ena betydelsen är att all kunskap och förståelse skapas av och i den enskilde genom att med medveten ansträngning och (aktivt sökande av) återkoppling lägga till och förbinda olika intryck till allt större, vittomfattande och effektiva semantiska nätverk. Detta är den kognitionpsykologiska mekanism som är och måste vara självklart sann - men samtidigt den som så ofta undgåtts eller undvikits.

Den andra betydelsen är den perspektivistiska och, i förekommande fall, maktkritiska betydelsen: socialkonstruktivismen. I sin renaste form är även den självklart sann: Det finns ingen view-from-nowhere; alla intryck måste kategoriseras och filtreras, både medvetet och omedvetet. Vissa kategoriseringar är mer tvingande än andra. Vissa har, eller bör ges, företräde. Viss är godtyckliga, tillfälliga eller subjektivt motiverade.

Men den nidbild som växt fram - först som tragedi, sedan som fars - är en av lärande som fri, obunden och kravlös lek. Och när motreaktionen kommer, sent omsider - alltför sent - så verkar inte heller den hitta tillbaka till konstruktivism, i dess olika och verkligt konstruktiva bemärkelser.

8 nov. 2017

Demokrati och miljöhot


”Demokratin måste pausas för att lösa klimatkrisen” (SvD, 8/11 -17)


Först en bekännelse: Jag har inte ens läst den ovan länkade artikeln (betalvägg). Jag har under dagen bara hört och läst lite om den, och som hastigast noterat några andra utspel och reaktioner i anslutning till den, i samband med det pågående klimatmötet i Bonn.

My bad.

Men vad som kanske kan betraktas som en principdiskussion hann jag med.


Commentator

I have a hard time thinking of a strategically more unwise public perception-move than being open about the sad fact that many climate activists chose to invest themselves in this area (rather than, say, restricting immigration) exactly because their preference for collectivist solutions attracted them to a policy issue where the only solutions are collectivist.

Now, we know that collectivism is eternally tempted by totalitarianism.

The philosopher of totalitarianism is Plato. What was Plato most afraid of? What was the most disgusting phenomenon he knew? Change. Vile, disgusting, corrupting, chaotic, uncontrolled change.

Some climate activists are so well attuned to Plato’s sentiments that they put that word into their alarmism: Climate change. I can hear them shudder at the word.

So it all fits pretty well. It’s a valid criticism of climate activists: A significant number of them may be primarily motivated by their totalitarian psychology, their being disgusted by change, their political opposition to the values of the liberal enlightenment.

The last thing we need, public perception-wise, is to prove those critics correct by being blasé about the core principles of liberal democracy.

(For the record, I am very concerned about climate change, and have some sympathy for collectivism.)


Me

As to your first comment, I am skeptical of both its veracity and its argumentative value.

Collectivism, per se, is not plagued by totalitarian pull. However, controlled collectivism is. But there are equally many and dangerous pulls in other isms - and those dangers are very clear and very present right now.

Sure, Plato didn't like change, but - as with your first comment, this in itself isn't really a convincing argument against collectivism (controlled or not). He was also, and foremost, concerned with maximum overall welfare.

There is nothing wrong, or suspect, about being afraid of climate change. Quite the opposite.

A valid criticism would state that, since climate activists are primarily motivated by fear or disgust (which needs to be supported) they misrepresent the problem (to be supported) and (therefore?) suggest detrimental (in relation to what?) actions.

Liberal democracy, by the way, is not an altogether clearcut concept. To pretend that it stands for one, universally agreed upon thing, and that that thing is accepted as the (best) version or definition (*), is misleading. Give me your favorite definition, and I am pretty sure I will find several ways to interpret it in practice.

Just to put things at their most extreme: Even if some proclamation of a state of emergency requires us to depart from any reasonable interpretation of "liberal democracy", that in itself doesn't automatically rule out considering it.

And, as always, I can always turn the tables on the whole discussion by claiming that it is (only) fear of control in any form whatsoever that drive "climate skeptics". (And we know that there are ample correlations to be found there as well.)

Oh, and one more thing: There is a lot more to enlightenment than liberalism.

---

(*) or, for that matter, that we are currently implementing that version

Inte så smarta som de tror


Lisa Magnusson: "Humanisterna" är inte ens hälften så smarta som de tror (Metro, 8/11 -17)


Den här artikeln har redan blivit rundligen och rätteligen kritiserad på allehanda håll, inte minst av faktiska Humanister.

Jag känner mig inte motiverad att upprepa alla de uppenbara skäl till varför så är fallet, utan nöjer mig med att lägga till några tankar.

Det framgår aldrig av artikeln vad de s.k. humanisterna egentligen anklagas för. Texten avslutas abrupt, utan att något färdigt argument har framförts. (Men dessförinnan ett flertal halmgubbar och andra tveksamheter.)

Den allra mest välvilliga tolkningen av artikeln är denna: ”Människor som klandrar andra människor som söker sig till alternativmedicin för att vara irrationella, är arroganta.” (Undrar om författaren håller med.)

Även denna, alltför (*) välvilliga, tolkning kan ifrågasättas. Exempelvis kan man med rätta ifrågasätta, och tillrättavisa, dem som söker sig till alternativmedicin - utan att vara arrogant. Faktum är att sådana ifrågasättanden minst lika ofta görs av omtanke. Dessutom kan även den som faktiskt är, eller framstår som, arrogant ha gott uppsåt. Framför allt: Om man har rätt (eller har de bästa argumenten) så har man det även om man är arrogant.

Man kan fråga sig om de som söker sig till alternativmedicin (av olika slag) tjänar på att bemötas med förståelse (av olika grad), och vilka andra negativa konsekvenser detta i så fall kan få.

Och låt oss nu inte blanda bort korten: Skolmedicinen är inte perfekt; inte heller sjukvårdsapparaten; läkare bör i högre grad (ges möjlighet att) inta ett helhetsperspektiv på sina patienter; läkemedelsindustrin har ett delvis negativt inflytande. Visst! Men det är inte detta artikeln talar om.

---

(*)

Antingen är artikeln medvetet skriven för att uppröra, eller så är författaren åtminstone själv medveten om bristerna i argumentationen men har av olika anledningar ändå valt att lämna den till publikation. I så fall medverkar författaren medvetet till en mycket allvarlig och negativ samhällspåverkan.

Alternativt förmår författaren inte frambringa ett klarare resonemang, och ser inte heller de svårartade bristerna i sin text - och notera nu noga att jag inte avser vare sig de faktapåståenden eller värderingar som presenteras, även om dessa naturligtvis också kan diskuteras, utan endast den rent formella framställningen. I så fall utgör artikeln ett ledsamt exempel på vad som är gångbart i dagens medieklimat.

Att misslyckas i skolan är katastrof


Specialläraren: ”Att misslyckas i skolan är katastrof” (Skolvärlden 8/11 -17)

Dåliga skolresultat är en jätteriskfaktor för allt, inte bara för psykisk ohälsa, utan även för exempelvis kriminalitet och drogmissbruk. Att misslyckas i skolan är katastrof, säger Birgitta Kimber.

Och DÄR gick vi från korrelation till (riktad) kausalitet. Så går det pedagoger bearbetar epidemiologisk data.

Lägg därtill det underförstådda budskapet att det bästa sättet att visa medmänsklighet, och att producera samhällsnytta, är att sätta högre betyg.

Och så den vanliga visan om att skolan ska göra allt för alla. Och att detta i sin tur innebär att ämneslärare ska göra allt.

---

Det finns många fler nyanser här, men som extremt luttrad lärare må jag vara förlåten om jag gör några grova förenklingar och antaganden.

Jag kanske är ”trigger happy” men när pedagogen Kimber övertar ordet riskfaktor från den sakligt korrekta originalkällan så misstänker jag att hon omedvetet (eller i värsta fall medvetet, men den risken bedömer jag som liten) misstolkar den.

(Över huvud taget är jag kluven till detta språkbruk även inom akademin eftersom det erbjuder en lättvindig utväg för att undvika anklagelser om att felaktigt läsa in orsaksamband, samtidigt som det bibehåller lockelsen att likväl agera som om de funnes. Framför allt är det direkt oansvarigt att (låtsas) tro att allmänheten i sin tur kan hantera det.)

Och när samma pedagog sedan säger ”Att misslyckas i skolan är katastrof” så är risken stor att hon tror - eller vill få andra att tro - att det är just skolmisslyckandet som orsakar allt det andra.

---

Jag behöver väl inte tillägga att det självklart kan innebära en katastrof för enskilda individer att (uppleva att de) misslyckas i skolan (vad nu det innebär).

Eller att det å andra sidan inte bör, eller måste, vara så. Eller att det inte alltid är så.

Vad detta innebär, eller bör innebära, för skolan (i någon mening) - ja, det är en annan sak.

4 nov. 2017

Är AI en logisk omöjlighet - och spelar det någon roll?


Should we be afraid of AI? (AI is both logically possible and utterly implausible)


Daniel Dennett delade den här texten av Floridi på Twitter igår, med kommentaren ”Bullseye!”, och menade att den slår KO på singulariteten.



Detta förvånar mig högeligen.

Floridi vill inte positionera sig som varken ”Singularist” eller ”AIteist”. Han medger att (stark) AI är en logisk möjlighet men menar att den i praktiken är högst orimlig och osannolik, och att vi därför borde ägna oss åt viktigare saker - som att hantera problemen med allt smartare (snabbare, större, mer kompetenta) datorer.

Det finns en logik i ovanstående. (Läs igen!) Och Floridi pekar ut många högst påtagliga problem som förvisso är värda större uppmärksamhet.

Men Floridi tror inte på det han själv skriver - att stark AI är en logisk möjlighet. Det säger han bara (på ett enda ställe) för att vinna trovärdighet. Han försöker på så sätt ställa sig vid sidan av (och över) de AIteister som, liksom Dreyfus och Searle m.fl., framstår som allt mer verklighetsfrånvända i sina vädjanden till mysticism.

Floridi beskriver dessa AIteister kärnfullt:
”AI is just computers, computers are just Turing Machines, Turing Machines are merely syntactic engines, and syntactic engines cannot think, cannot know, cannot be conscious. End of story.”

Och sedan kommer han ut som just en sådan AIteist!

Skälen han anför är inte raffinerade. Floridis tydligaste argument mot ”riktig” maskinell intelligens är de matematisk-logiska gränserna för beräkningsbarhet. Vilket förstås får vän av ordning att undra på vilket övernaturligt sätt dessa överskrids av mänskliga hjärnor.

Som om han redan glömt sitt avståndstagande från naiva AIteister beskriver han det verkliga problemet:
...technologies can replace us without having any understanding, mental states, intentions, interpretations, emotional states, semantic skills, consciousness, self-awareness or flexible intelligence.

Det är förunderligt hur Floridi kan missa hur gränsen mellan syntax och semantik ständigt har förskjutits under de senaste 60 årens filosofiska diskusioner om AI - inte minst som han själv sällar sig till ledet genom att bagatellisera Alpha Go.

OK, låt gå för Floridis antropocentriska högmod. Låt honom reservera ord som ”förståelse” etc. för oss människor. (Men då kan han inte längre hävda sin unika och upplysta position.) Vad innebär detta för hans eget resonemang, egentligen? Att vi inte borde oroa oss för att allt kraftfullare datorer på egen hand - med flit! - hittar på dumheter? Räcker det inte med alla de problem som Floridi faktiskt räknar upp, tillsammans med de illasinnade eller oöverlagda beslut som människor ingjuter i systemen? Eller innebär det att det hade varit mycket värre att en medveten AI ödelägger jorden än att en icke-medveten d:o gör det? Eller att endast en kännande AI skulle kunna hitta på något riktigt elakt?

Jag vet inte vad det är Dennett uppskattar i den här texten, som dessutom är (medvetet) otydlig. Troligen (det underförstådda) budskapet att även evolutionära algoritmer behöver mycket speciella omständigheter och tidsrymder för att ens närma sig något som motsvarar eller överträffar den mänskliga hjärnan. Även detta förvånar mig något - med tanke på att Dennetts hela karriär gått ut på att visa att detta är det enda rimliga sättet att förklara alla former av mentalt liv - men det är åtminstone en rimlig hållning.

---

From the ensuing Facebook debate:


Me

I find it petty to brush aside AI and x-risk as irresponsible indulgences. The resources and attention it gets, and wants, is nothing compared to, e.g., the so called "debate" on climate change, environmental degradation, etc. It's hardly the case that we're so grown up as to prioritize the (only) right thing, at the right time, with the appropriate measures. Once (if) we get close, as a global society, then maybe we can start to make tougher priorities.

If Dennett and Floridi had said: Look, we've known for a hundred years that exploitative fossil-driven capitalism is bringing us towards environmental and social collapse. Let's do something about it, once and for all, and if we succeed, then let's move on to more "luxurious" worries. Then, maybe, I would have accepted the argument.


Thore

Why so certain? We all associate some very small probability ε > 0 to the event “Apocalyptic AI happens within a timeframe in which it makes sense to think about it.” We also all associate some very small probability δ > 0 to the event “x-riskers speculating about AI seriously hurts their credibility to the point of hurting climate change activism.”

We may differ on if ε < δ. But it’s a discussion about the relationship between two extremely ill-defined and ill-understood numbers, whose only commonality is that they are very small.

Of course, a different discussion can be had about A, the effect of apocalyptic AI, and C, the effect of climate change. Many people (but not all) would agree on A > C. (Of course, you could to discount that for proximity to the event to make it even more precise. But let me stop this exercise here.)

So is εA > δC or εA < δC? Serious rationalists must know the answer to this, because their moral certitude in their activism depends one this tradeoff. Get it wrong, and you’re responsible for the death. Of. Civilisation!

So, given the ingredients of (i) extreme uncertainty about ε, δ, and maybe A, and (ii) the deep moral repercussion of being wrong, we’d expect these debates to end in tribalism, name-calling, etc. We need to actively prevent ourselves and each other from that trap.


Me

Thore, I feel that there is something fishy about your argument; several things, actually, but I'm not sure I can pin them down (I suspect that at least one of them is connected to my understanding of what Olle refers to as vulgo-popperianism). I do appreciate your input and I find this discussion interesting. I hope you do too. So let's take another spin.

I think I can make a strong case for the following:

δ < τ; δ < μ; δ < ρ; δ < θ ...

...where τ, μ, ρ, θ etc. stand for any number of things - both actions/states and inactions/non-states - that are more detrimental to the mitigation of climate change than raising the problem of other x-risks.

I can definitely (with logical certainty) make the case that:

δ < Σ (τ, μ, ρ, θ, ...)

As regards moral certitude and "serious rationalism", I don't feel guilty about not being able to produce an ironclad proof that δ < ε. That kind of standard can only lead to inertia. Very rarely are there opportunities, in real life, to hold to such a standard. It would be more morally suspect of me not to act or speak out of my deepest concern.

(It would be great to live in a Leibnizian world where everyone agreed on the truth and the right course of action. History is a tug-of-war and I don't see the point of not participating.)

If I am to be held to such a standard, then everyone else should too. In that case, I could easily conjure up situations where my opponents would need to provide impossible certainties in order for me to validate their point of view - just by reframing the situation.

I could, for instance, present the number ɣ for the very small but non-zero possibility that you not eating your veggies everyday might bring us closer to catastrophe (environmental or whatever) and then insist that since you cannot know the value of ɣ you would be morally culpable to prioritize any other (unknown) quantity.

Logic aside, there is an informal fallacy being committed here, namely a false dichotomy.

Furthermore, Floridi himself would need to show that δ > ε in order to pass your test. He doesn't even argue for it! He doesn't even really argue for the fact that ε is small, or that δ is large.

And Floridi most certainly doesn't argue that τ, μ, ρ, θ, ... are small. To him, history is a blank slate, and current technological developments are all there is - to effect either good or bad.

But let's not forget: Even disregarding risks altogether; disregarding also the almost non-existent arguments for why we shouldn't be concerned with AI; Floridi's article is very poorly argued. First, he purports not to be an AItheist but then makes it abundantly clear that he is. Secondly, he naively thinks that consciousness (or whatever) is what would make a "super-intelligence" truly dangerous; more dangerous than the merely "smart" machines he does warn us about. Thirdly (which I already hinted above) he lazily reiterates dusty old quips to the effect that "of course" we cannot expect to find truly human-like qualities in any machine - relying on equally lazy readers' anthropocentric intuitions.


Thore

Hm… you must be able to at least loyally represent the arguments against Apocalyptic AI scenarios.

(I know at least two: (i) it makes us worry about the wrong thing regarding the very real dangers of nonfictional AI, and (ii) it taints the x-risk in the public eye, in particular by trivialising the importance of actual scientific evidence for climate change.)


You may discount these arguments. But they exist. The epistemological step from taking these arguments Very Seriously and taking Bostromian extrapolations Very Seriously is small, as far as I can see.


Me

To your first point: I agree that I should, and that those are valid arguments. I wish Floridi had put it like that!

Your second point I can also provisionally accept, in isolation.


But we still do not operate in a vacuum, where every other concern fades away. Again, if Floridi had listed a top-ten list of things, other than powerful computing, as major concerns not to be forgotten - and then just focused on the immediate danger of current computing technology (without even mentioning the singularity, or at least not his pet problems with it) - well, then he could have made a decent point.


---


3 nov. 2017

Meditations on meditations on Moloch


Meditations on Moloch


Spoiler: The whale carcass consists of oil.





Two conclusions:

The authoritarian philosopher-king looks like a pretty insignificant evil compared to most other alternatives. It is an irresponsible luxury to pretend anything else. And if not even he is capable of defending our garden-reservation, such as it may be, then all that is left to do is to transfer this responsibility to the super-human - but man-made - technological gardener who has the power to exterminate all the encroaching weed of the universe.


Bootstrap? I return to my reflections on Here Be Dragons:



What do we really want?

Or:

What do we want our future techno-selves to want?

Or:

What do we want our smarter-than-us (and possibly also wiser-than-us) AI to want?



If we ask it to find out what we really want, we will be sorry - for several reasons:

we don't know

we don't want to know

we can't agree (not even with ourselves); and

what we want isn't really what we want anyway.



So what if we instead ask the AI to find out what we (objectively) should want...

if there even is such a thing

if we are able to formulate the question

if we are able to understand the answer

if we are able to verify it

if we are able to comply

...well, then we will also be sorry, for that is surely not what we want.



So what do we want? We want to strive for, but not attain, any and all of the goals that could plausibly appear as candidate answers above. The journey is the goal.


We must get into the habit of restraining ourselves - and others. And to find satisfaction in doing so.


It is only in relation to boundaries that we may find meaning and harmony.


---


My allegorical take on conservatism versus progressivism:


Oh, you intolerable upstart. This is exactly why we, the keepers of the arcane, can never entrust its secrets to you and your like. There are forces at work here that you will never fathom. Secrets revealed and manifested through generations, ingrained and fortified in the walls of our burgs and castles, and in our palaces.

I will grant you a boon, satiate your desire. I will do the unthinkable and tell you why what is hidden must remain hidden. Why it cannot and must not be revealed. I will let you glean the double-edged sword of true power. I will do that which no other will, and so further enhance your conviction and destructive potential.

In the end it will avail you naught.

You challenge the keepers to tell you what it is they know that you do not, and they tell you that your insistence is pointless. You suspect that their reluctance springs from ignorance and indifference rather than strength of character and a sense of a higher purpose. From the fear of narrow minds rather than noble ones.

And in this you are right! So there you have it - the one edge of the sword you so desperately seek to wield.

But even the most narrow-minded of keepers intuitively know and accept that the knowledge and power needed to wield the sword can never be articulated fully, nor mastered by any one man. And they know that failure to accept this is the most dangerous hubris of all. They also know that the pinnacle of self-control is to keep the sword sheathed, lest the temptation of using but the one edge, ever so sharp and alluring, ultimately brings destruction to all.

This knowledge is bound to the very walls of our castles and palaces. And we, as their guardians, are part of it.

You and your like will never see beyond the obvious. Not before every wall has crumbled and you are left with nothing but chaos and when in the ruins of an old world, the best you can hope for is to build a new world in its image. We will not allow your naïveté to set us all back.

But is it science?

But is it science?

Kommer att tänka på de första samtalen jag hade med min käre vän Martin när vi just hade träffat varandra.

Jag befinner mig i Williamsons läger och Martin - tror jag - i Scrutons. Då och då glimtar jag värdet i fenomenologiska och semantiskt ”slutna” förklaringsmodeller, men oftast finner jag dem högfärdiga och egocentriska. Jag säger inte att de är felaktiga eller irrelevanta, men när jag hör att de inte kan, eller inte bör, reduceras eller sättas in i ett större sammanhang - ja, då osäkrar jag min pickadoll.

The Surprising Revolt at the Most Liberal College in the Country

The Surprising Revolt at the Most Liberal College in the Country

Intressant. Det här är klurigt - det är så många faktorer som spelar in. Jättesvårt att få ”rätt” sammanhang och perspektiv.

Det första som slår mig är att detta handlar om klassiska socialpsykologiska mekanismer, vilka tar sig löjeväckande uttryck och får ovanligt stora konsekvenser.

Jag är också förvånad över hur amerikanska lärosäten uppenbarligen inte är professionella nog att hantera vad som i princip är samma desorienterade fjortisar som de alltid har haft att hantera.

Men det är förstås känsligt att, som liberal arts-bastion, slå ned kategoriskt på odisciplinerade elever - särskilt som hela vitsen med utbildningen är att förmedla insikt och empati i olika människors förhållanden och hur de upplever dem. Och dessutom mot en bakgrund av (institutionaliserad) rasism.

Nu verkar det, i mina ögon, som om ledningen har ”bent backwards” alldeles för mycket. Kanske blir den uppdaterade kursplanen alltför tillrättalagd. Framförallt skulle personalen ha kvävt de värsta dumheterna i sin linda: Hur f-n kan man acceptera att elever regelbundet stör undervisningen? Det är inget ”liberalt” med det.

Men två förbehåll:

1) Det kan vara så att - även om formerna är felaktiga och innehållet är överdrivet, egocentriskt och affektivt - det finns en kärna av ”sanning” i protesterna. Sett i ett vidare perspektiv kan man ex. tänka sig att det är en god sak att utöka kanon med icke-västerländska tankeströmningar och med distans till, och kritik av, de västerländska dito. Historiskt har de flesta förändringsrörelser uppfattats med misstro tills dess att normerna med eftersläpning har förändrats - ofta till det ”bättre”. Lite Hegel: tes, antites, syntes. Det kan också vara så att de ”välartade” studenter som nu reagerar delvis blir konformistisk gisslan.

2) Jag uppfattar det så att den ultra-rationella (och ibland inte fullt så rationella) högern använder sådana här pubertala disciplinära problem som alibi för att driva en agenda som vare sig är alltigenom godartat eller fullt uttalad. Genom att utnyttja situationen och överdriva åt andra hållet bidrar man till en eskalerande spiral av alltmer extrema positioner.

Det måste gå att hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt. Och det måste gå att värna om sanning, kunskap, bildning o.s.v. och samtidigt vara öppen för olika idéer.

30 okt. 2017

The baker is a prick - and that's his prerogative

During the introduction to their latest podcast on The Absurd, the Very Bad Wizards (Tamler Sommers and David Pizarro) discuss ethical dilemmas and "no-brainers". They observe that some dilemmas divide people into two (or more) camps of diametrically opposing views. People on both sides are not only convinced that they are right - but also that their view is obviously the only reasonable one to take.

To take just one example, some people find it obvious that teleportation kills you, and others find it equally obvious that it doesn't.

One current real-life (supreme court) case is that of a US baker who refused to bake a wedding cake for a same-sex couple. What he within his rights to do so? And what is the connection between this and the debate on free speech on campuses?

A lively debate soon sprung up on the Very Bad Wizards Facebook page. Most of the following has already been discussed there, but I would still like to express my opinion - and ask some naive but earnest questions.



I'm Swedish, and though I don't imagine myself representative of all Swedes, I think there may be some general cultural differences between Swedes (Europeans) and Americans.

The baker example struck me as a no-brainer. And the way it looks to me is this: The baker is a private business-owner, providing his services to make a livelihood. He is bound to operate within the same legal restrictions (e.g. environmental) as any other business, but other than that, he decides for himself who to serve, and how. If he doesn't want to serve certain people, or provide certain services (including services that might be "expected" of him) - that's his prerogative. If, by denying certain services to certain people, he acquires a bad reputation in some circles, well, that's his loss, and probably his own calculated cost-benefit.

As long as the baker is consistent, and up-front about his own rules. And as long as those rules don't violate any general laws.

Laws against discrimination are one thing: they say that if a baker does bake certain cakes for one category of people, then he should do so for any other category of people as well. There are reasons for this general law, since racism etc. is a real problem. But, to make things extreme, if the baker randomly denies some people some things (just because he's a prick) then that should be up to him.

From another perspective, I find it unreasonable for a customer who is denied a specific service to litigate if the baker doesn't provide that service to anyone else. It's like saying that if IKEA doesn't carry a special kind of sofa that I would like (and that another company does carry) then they are obliged to make one especially for me - otherwise I feel discriminated against.

Now, to free speech and campuses.

In Sweden, all higher education is public and tuition-free. Very, very rarely are there any cases of controversial speakers. Universities seldom invite speakers other than for purely academic reasons. Student bodies don't invite speakers to campus at all. (Possibly to their own clubs, but these are separate from the university.) Overall, there is an instinctual culture of separating academia and politics as much as possible.

When I listen to discussions about free speech on US campuses, I get confused. First of all, there seems to be big differences between public and private universities. I am not sure I understand those completely.

Private universities seem closest to the baker above. They may invite whomever they like (as long as no general laws are broken). But why they should is another matter. I don't understand why they should feel obliged to expose students to (more or less) controversial figures at all. These people can get up on the nearest soapbox and say whatever they want, but they have no right to demand the attention of students or anyone else. And students don't need their university to provide them with exposure to controversial ideas - they can seek those out at their leisure, if they feel the urge.

If universities wish to educate students about various differing (controversial) views on different topics, then they can do so by letting their own academic staff talk about such figures and topics.

If universities wish for students to sample the real thing, they can show video clips, instead of inviting people. That way they can control and balance exposure, and avoid security problems.

Now, a private university can behave much like a baker-cum-prick: They can throw balance out the window and decide to brainwash their students any way they see fit. Its a free market: universities provide whichever education they want, and students choose whichever education they want.

A public university, I would imagine, must not only abide by general laws, but also fulfill a national contract (perhaps in practice private universities do too, but that isn't self-evident) as laid out in federal (or state) curricula etc.

I would like to hope that such curricula, as much as possible, explicitly minimize ideological biases and emphasize core academic content and principles.

Public universities, like private ones, neither need nor should provide a platform for outside speakers - controversial or not. (See above.) They might, however, be obliged to inform students about as many differing viewpoints as possible, on different topics. Students are then free to search ot and explore as many of these as they see fit, in their own time.

In discussions on this, by American commentators, I often get the impression that universities are obliged to provide a platform for anyone who requests it. Can this really be the case? Or is it that many commentators simply express their opinion that universities should do so?

I don't think this is reasonable. Regardless, I don't see how this can be treated as a question of free speech. Anyone is entitled to exercise there right to free speech (limited by national regulations; these also seem more clearly delineated and uncontroversial in Sweden than in the US). But that doesn't mean that anyone is obliged to listen.

22 okt. 2017

Pinker is dangerous

Steven Pinker is touring the world right now, promoting his new book, Enlightenment Now: The Case for Reason, Science, Humanism, and Progress. I watched his talk at FFRF (Freedom From Religion Foundation) recently*, and I also watched his keynote speech (embedded at the end of this post) at the European Parliament's Science and Technology Options Assessment, STOA, the other day, titled Should We Fear the Future?, followed by a debate with, among others, Thomas Metzinger and my good friend Olle Häggström (who, by the way, currently heads a research program on existential risk at Chalmers, Gothenburg, including several prominent guest researchers).


As many of my friends, I have long held conflicting feelings about Pinker. He has obviously written a lot of really good stuff, and he is one of the world's most eloquent and ardent proponents of enlightenment values, rationalism and humanism. But he is also, and increasingly so, a right-of center liberal. And he is neither a natural scientist nor an environmentalist.

It is probably uncontroversial to describe Pinker as an optimist, and a techno-optimist at that. He does  so himself, when he ironically reports his critics calling him, among other things, a Pollyanna and a Pangloss. Somewhat more controversial, perhaps, is branding him a libertarian utopian; a market-fundamentalist; a laissez-faire ideologue; or an elitist neoconservative. But I think the case can be made that those are apt epithets.

But my biggest fear about Pinker is that he - somewhat surprisingly, given his proven intellectual rigor - seems to suffer from a bad case of ideological blindness and wishful thinking, and that he seems completely uninterested in or worried about physical reality, thermodynamics, planetary boundaries, and inequality, among other things.

Pinker made quite a stir two years ago when, in the wake of CRISPR-Cas9,  he famously exhorted bioethicists to "get out of the way". Already in 2011, his influential book, The Better Angels of Our Nature, intensified the age-old debate on whether the glass is half-full or half-empty - a debate brilliantly surveyed by Oliver Burkeman in his piece for the Guardian from August this year, Is the world really better than ever?

In some respects, Pinker reminds me of the late Swedish physician, statistician and public educator Hans Rosling. Rosling has made a great impact - mostly positive - when it comes to presenting, and contributing to, a more nuanced view of the state of the world, not least in so called developing countries. But Rosling always struck me as working backwards from a utopian future; extrapolating his curves onto eventually (potentially) benign end states. Still, compared to Rosling, Pinker does not exhibit any statistical sophistication whatsoever.

Pinker also reminds me of Immanuel Kant, as he comes across in Jonathan Israel's A Revolution of the Mind: Radical Enlightenment and the Intellectual Origins of Modern Democracy. Despite revolutionary insights, he moulded his message so as not to upset the status quo; deferring, in the end, to the aristocratic powers-that-be. In the words of Israel:

Either history is infused by divine providence or it is not

Pinker's forthcoming book, except for a rousing introduction, seems to be a direct follow-up to "Better Angels" - except this time all graphs point (steeply) upwards. I can't help but think of a talk Sverker Sörlin gave to my students last week on his latest book, Antropocen (Anthropocene). Sörlin showed many of the same graphs that Pinker uses (and that Rosling used to do). But, critically, Sörlin also showed several other graphs that, although they also point upwards, paint a very different picture of the state and direction of the world. Many of these graphs are inspired by the work of Johan Rockström and his colleagues at the Stockholm Resilience Center.

Conspicuously absent from Pinker's narrative are any graphs that plot negative developments. One might argue that there is nothing wrong in making a case as strong as possible. But there certainly is, in this case, since the continued rise in Pinker's preferred graphs hinges, among other things, upon just those kinds of negative "externalities".

To my mind, it is morally suspect to present such a one-sided argument when the stakes are so high. Furthermore, in his talk, Pinker explicitly denies, or minimizes, several very tangible negative trends, such as the rise of inequality. As an aside, when discussing inequality, Pinker first erroneously states that happiness is (unproblematically) correlated with income, and then contradicts his own view by claiming that inequality is unimportant as long as the least well-off have access to a minimum level of material resources.

No self-respecting public intellectual could pass by the opportunity to lament the impending climate and environmental catastrophe. Pinker begins and ends his talk with a cursory nod to these problems, and to the risk of nuclear war, so as to frame his account of progress with a measure of balance and responsibility. But the overall effect is the opposite: One comes away from his exposition with the feeling that these problems are mere wrinkles on the path to glory. Progress is not inevitable, says Pinker, but the obstacles to continued growth and prosperity are not physical or mathematical. The only thing standing in the way is backwardness. Not just superstition, lack of education, religion etc., but caution itself, and any concept of science, democracy, liberty and collective well-being other than the one Pinker himself subscribes to. So get out of the way!

As a further illustration of Pinker's callous disregard for other and wider perspectives, and even of consistency - when it obstructs his agenda - is his sweeping denigration of researchers (and others) who raise concerns about artificial intelligence (AI) specifically, and about technological developments in general. I find it very revealing that his arguments are exactly isomorphous to those of so called "climate deniers" (and even to creationist deniers of evolution) - if you strip away the rhetorical flourishes, and the insidious references to modern (economical) behavioral science.

This is how Pinker dismisses - and accuses - anyone who raises concerns about the development of AI and other technologies (scientists as well as others), under the disingenuous and highly sententious heading "Why do intellectuals and journalists deny progress?" (30-35 minutes into the stream). Watch and judge for yourself.



  1. Availability bias and publication bias

  2. Negativity bias and (evolutionary) asymmetry between errors of type I and type II

  3. "Gravitas" and supposed seriousness

  4. Competition for status and money (grants), and (conscious) undermining of other institutions' prestige and influence

  5. Fatalism and cynicism

(Neo-Luddites, romanticism and "cabin-porn" come to mind.)

The debate rages on. Pinker's latest contribution constitutes a particularly strong (and tangy) swell to one side. Considering the currents, I think it is dangerously one-sided.

---

For context, read The Long Ecological Revolution.

For more context, read Trump Team to Promote Fossil Fuels and Nuclear Power at Bonn Climate Talks

And then some Meditations on Moloch.

---

One of the more thoughtful and balanced thinkers on progress, and an extremely important voice today, is Kate Raworth. I highly recommend her initiative, Doughnut Economics.

---

* Pinker's hour-long talk at FFRF has subsequently been removed from their Youtube channel, and replaced with a short introduction.

10 sep. 2017

Minnesknep och studieteknik, del 1



Du har nyss börjat det Naturvetenskapliga programmet på gymnasiet. Under en av de första lektionerna i Kemi introducerar läraren det periodiska systemet. Du har sett det förut och känner igen en del. Men du förstår också att det finns mycket mer att lära sig. Du måste nu repetera och fördjupa din kunskap om det periodiska systemet, och använda det som en utgångspunkt för att utveckla din förståelse för kemi. Läraren pratar om atomnummer, elektronskal, protoner och neutroner, metaller, icke-metaller, alkalimetaller, halvmetaller, ädelgaser, grupper och perioder... Lektionen avslutas med att läraren, Klas, uppmanar dig att till nästa lektion lära dig de första tjugo grundämnena. "I ordning?", frågar du. Ja, varför inte?

Du tittar på tabellen över grundämnen och börjar söka efter mönster. Du känner igen beteckningarna och vet vad de betyder. Men att kunna dem utantill... I ordning. Och att kunna rita upp tabellen själv, utan tillgång till hjälpmedel. Klarar du det? Kan du lära dig det på några dagar? Och komma ihåg det om en månad?

Du läser raderna (perioderna) från vänster till höger. Första raden är lätt: Bara väte (H) och helium (He) - längst till vänster respektive höger. Nästa rad börjar med litium (Li) och Beryllium (Be). Sedan ett hopp till... bor (B), följt av kol (C). Längst till höger finns ädelgasen neon (Ne). Däremellan flera andra. Och sedan ytterligare en rad, och sedan några till.

Du bestämmer dig för att skapa en minnesramsa, en liten "dikt" där orden motsvarar de olika grundämnenas beteckningar. Det är viktigt att det är du själv som skriver dikten, och att du kopplar den till dina egna erfarenheter och associationer. Du vill också koppla den till just den här stunden och platsen.

Efter fem minuter har du kommit fram till följande:

Här, där hela livet består av att få B eller CNO-provet, får man ej säga nej till Natur. Många lägger all sin tid på sånt. Klarar därför Klas kalas.
Du skriver ner din ramsa och går sedan igenom den. Du markerar grundämnenas beteckningar i texten och skriver sedan upp dem i den ordning de förekommer:

H    He   Li   Be   B    C    N    O    F    Ne   Na   Mg   Al   Si   P    S    Cl   Ar   K   Ca

Du räknar och kontrollerar så att du fått med alla tjugo grundämnen.

Du upptäcker att det finns en del fallgropar i din ramsa: NO står för två olika ämnen. F:et i "får" är lätt att missa. I ordet mangan är bokstäverna m och g åtskilda av andra. P:et i fosfor kommer först i ordet "på", och inte i ordet "provet" som föregår det. Ordet "klarar" innehåller två olika beteckningar. De tre sista ämnena stavas annorlunda, och det är lätt att blanda ihop klor och kalium eftersom både ordet "Klarar" och ordet "Klas" börjar med bokstäverna k och l.

De här fallgroparna får du överbrygga med små extraknep. Kanske helt enkelt genom att upptäcka dem och skapa små varningsklockor.

Nu tränar du baklänges. Du tittar endast på raden med kemiska beteckningar som du har skrivit ner, och återskapar utifrån den din ursprungliga ramsa.

När du väl har skapat din ramsa måste du repetera den. Först direkt, sedan med korta mellanrum. Därefter med regelbundna, längre mellanrum. Du vill testa den både fram- och baklänges, och felsöka den - leta efter missar och arbeta bort dem genom att lägga till små extraknep.

Du vill också testa dig själv genom att berätta och förklara för andra vad och hur du har lärt dig.

Nu vill du bygga in minnesknep för att också kunna placera grundämnena på rätt plats i det periodiska systemet, det vill säga i rätt grupp och period. Du behöver alltså komplettera din ramsa med en bild. Genom att försöka rita upp det periodiska systemet utan att tjuvtitta upptäcker du vilken information du saknar och behöver. Du växlar mellan att försöka och att tjuvtitta, tills du har samlat på dig de ledtrådar du behöver för att klara dig på egen hand.

Första raden är lätt: Väte (H)och helium befinner sig i ytterkanterna. Hur många perioder finns det? Jo, arton. Nästa rad börjar med litium, följt av beryllium. Sedan ett glapp. Hur långt? Du vet att neon avslutar andra raden, så du skriver det i den sista kolumnen, kolumn arton, under helium. Nu kan du fylla på andra raden baklänges till du kommer till bor. Du noterar att bor hamnar i kolumn tretton. Sedan tredje raden. Den börjar med ämnet efter neon, natrium (vilket är en alkalimetall och ligger under helium - se där, ett extraknep!). Efter natrium kommer mangan, och du har lagt märke till att glappet i tredje raden är lika stort som i den andra. Därför vet du att ämnet som följer på mangan, aluminium, måste ligga under bor i kolumn tretton. Sedan fyller du raden till argon, som ju är nästa ädelgas under neon. Så den fjärde raden måste börja med kalium, och sedan är det bara kalcium kvar.

1    2    3    4    5    6    7    8    9    10   11   12   13   14   15   16   17   18
H                                                                                                           He
Li  Be                                                                  B    C    N    O    F    Ne
Na Mg                                                                Al   Si    P     S    Cl   Ar
K   Ca

Notera att en del av de här extra knepen inför ett mått av redundans, eller övertydlighet. Du ger alltså dig själv flera olika sätt att minnas, testa och felsöka ditt system. Om du blir osäker på något av knepen så finns det alltid ett annat som du kan luta dig mot. (Nu märker du till exempel att aluminium ligger under bor, efter glappet i rad två och tre. Bra att veta om du blir osäker på något annat.)

Observera att det är stor skillnad på att lära sig på det här sättet och att bara stirra på det periodiska systemet och sedan (med lite tur och ansträngning) rita upp det. Det senare kallar jag att "lära sig som en apa". (Du har kanske hört talas om hur duktiga schimpanser är på att komma ihåg vad de har sett. Titta på den här filmen!)

De tre viktiga skillnaderna är att du genom att följa råden i den här texten kan lära dig hur mycket som helst (även den skarpaste apan har en gräns på 15-20 saker); hur komplicerade saker som helst; och du kan minnas dem hur länge som helst.

---

Nästa gång ska jag visa dig hur du kan lära dig att komma ihåg ordningsföljden på korten i en hel (blandad) kortlek! För att lyckas med det behöver du lägga till ytterligare några knep i din verktygslåda. Du kommer också att få lära dig mer om hur minnet fungerar, och varför. När du läser kursen N+ i år tre kommer vi att fördjupa oss ytterligare.

---

Här är några av de saker som tas upp i den här texten:

repetition
i förväg inövade strategier
skillnaden på att komma ihåg och att känna igen
personligt
kontext
systematik
redundans
många krokar in i befintlig kunskap
socialt
motivation


I samband med kortleks-övningen kommer du bland annat att få lära dig om:

chunkning
komprimering
berättelser / händelseförlopp i tiden
personer / agenter
karaktärer
miljöer
levande
aktivitet


Vid ytterligare ett annat tillfälle kommer vi att prata om:

ordkunskap
slå upp direkt
i sammanhang
vara "på"
aktivt lyssnande
släpp inget
lätt att filtrera bort
etymologi
ordled
sök aktivt kopplingar
plötsligt hör du ordet överallt

22 maj 2017

Kunde något annat ha hänt?



Finns "metafysiska möjligheter", belägna mellan det historiskt och fysikaliskt möjliga eller nödvändiga, och det tänkbara?

Troligen inte, trots att vi har kraftiga intuitioner i den riktningen.

Och varför har vi det?

Evolutionärt kan upplevelsen av "öppna möjligheter" vara gynnsam, men för en sådan krävs egentligen bara statistisk bakgrundskunskap kombinerad med (eventuell insikt i att man har) ofullständig information om den aktuella situationen.

Kanske är det en kulturell tillfällighet och språkförbistring som lett till ett oreflekterat förgivettagande av "fri vilja"?

Jag tror inte att ett nekande svar på frågan "Kunde något annat ha hänt?" får några konsekvenser för (Dennetts) kompatibilism, med tanke på det ovan sagda. Men lite osäker blir jag.

Osvuret är bäst. Alltså: Bättre fela åt det deterministiska hållet.

10 maj 2017

Det sociala djuret

Hos människan bidrar oxytocin till att främja altruistiska tendenser, inte mot den egna gruppen - för då är det ju inte fråga om altruism i ordets egentliga bemärkelse - och inte heller mot medlemmar av ogillade grupper. Däremot kan oxytocin öka generositeten mot vilt främmande personer, vilket är rätt magiskt eftersom främlingar som från start är positivt inställda till varandra tillsammans kan uträtta storartade ting och till exempel bygga hus, skolor och andra samhällsbärande institutioner  
(s. 102)

Teorierna från Hobbes, Hume och andra intellektuella, om att egennyttan är källan till all mänsklig motivation, har blivit en självuppfyllande profetia. Deras teori, och alla som upprepar den, har påverkat beteendet i samhället i stort. Eftersom vi har fått lära oss att människor i första hand tänker på sig själva, anpassar vi oss till denna sociala norm för att inte sticka ut. 
(s. 103)


Ur: Matthew D. Lieberman, Det sociala djuret (2013), översättning Erik Nisser, Fri Tanke, 2017


6 maj 2017

Dear Sam

Thanks for a great podcast, and congratulations on the recent award!

I've been toying with an idea that I would like to share with you. It could perhaps be called a "recursive" podcast series. I would like to try it myself, but most of all, I want you to do it. Let me briefly describe my idea using a specific example. Of course, the same format, or variations, could be used for any content.

I'm just now reading Jason Brennan's "Against Democracy". It's a book that is guaranteed to engage everyone as it touches on many important and hotly debated topics. I would like to go through the book, page by page, and document my reactions, questions, counter-arguments etc. Using this as a manuscript, I would then like to conduct (and record) a conversation with a peer, X, who has also read the book, and then publish that conversation, both as audio (podcast) and as an edited, time-stamped, transcript.

I would then want to invite a third party, Y, to read the book, listen to the recorded conversation, and then (using the transcript as a basis) document his or her comments, as a new manuscript. Next, Y and I record a follow-up conversation, based on Y's manuscript. This is published, as before, along with an edited, time-stamped transcript.

Now (you guessed it), I invite yet another third party, Z, to read the book, listen to both previously published conversations, document his or her comments, ...and the process repeats.

And repeats. Until... exhaustion.

I have lots of ideas on who would make good candidates for X, Y, Z and so on: political philosophers, epistemologists, social scientists, historians, political scientists, ideologues, politicians, civil servants, legal scholars...

Some ground rules:

1) The book is and remains the backbone of the conversation. Excursions are more than welcome, but sooner or later - and every once in a while - the book, and its internal structure, comes back into focus.

2) That being said, the conversation is not a review. It is a general discussion of the issues raised, and concepts used, in the book.

3) Dispassionate arguments. This book will almost certainly stir up strong emotions, on all sides, on a great number of issues, and for many different reasons. But the conversation should at all times be conducted with the utmost neutrality. This is a perfect opportunity to excercise clinical detachment. The goal is to lay bare the issues, how they connect, how they can be interpreted and handled - and to show that this can be done, without second-guessing other people's motives. (Even though they may well exist.)

I know I would love to listen to a series of podcasts like these. If you don't make them, Sam, I will!